Sandra

HEART - ALONE

I hear the ticking of the clock
I'm lying here, the room's pitch dark
I wonder where you are tonight
No answer on the telephone
And the night goes by so very slow
Oh I hope that it won't end though
Alone

Till now I always got by on my own
I never really cared until I met you
And now it chills me to the bone
How do I get you alone
How do I get you alone

You don't know how long I have wanted
to touch your lips and hold you tight
You don't know how long I have waited
and I was going to tell you tonight
But the secret is still my own
and my love for you is still unknown
Alone

Till now I always got by on my own
I never really cared until I met you
And now it chills me to the bone
How do I get you alone
How do I get you alone
Alone
Alone

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två.
Du har ett sätt att bara glömma när problemen tränger på,
ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill och när du kan,
ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för dig, jag räcker
inte fram. Men, du har så svårt att vara ensam så du går till "lilla mig",
men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Det går framåt, med små, små steg. Kommer längre ifrån för varje dag.
Det känns lättare och lättare ju fler mil jag lägger bakom mig, ju fler
saker som blir kvarlämnade på vägen. Det går bra nu. Det ordnar sig.

When you came into my life, it took
my breath away and the world
stopped turnin' round. When you
came into my life It took my breath away.

Shutting down.
För mycket rör sig i huvudet just nu, alla tankar, alla känslor
flyger omkring utan att kunna bli stoppade. Stänger av ett tag
nu, kan inte behärska allting längre, det har blivit för mycket.
För mycket tankar, överanalysationer, känslor och ord. Måste
fokusera på andra saker, tänka bort allting och bara vara i nuet,
låta allting ha sin gång och inte försöka påverka för mycket.


Det finns inget annat val helt enkelt.

What if I wanted to fight
Beg for the rest of my life
What would you do?
You say you wanted more
What are you waiting for?
I'm not running from you.

Come break me down.

Svart på vitt. Det spelar ingen roll längre, inget spelar någon roll.
Borde ha förstått från första början, borde ha insett att det inte var
någon idé med någonting. Trodde att samma misstag inte skulle
göras en gång till, ingen kan väl ändå vara så dum? Men se på fan,
åter igen hamnar man där man en gång började. Chanserna att dra
sig undan i början fanns där hela tiden, men jag stannade ändå kvar.
JAG STANNADE KVAR, även fast jag nog redan från början insåg hur
det skulle bli. Och förlåt, för att jag är som jag är. Jag är en idiot.


Det jag skrivit är inget att bry sig om. Bara lite nere nu. As usual.

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
could it be worse?

Inga kommentarer.

I'll walk this mile and I'll ask no quarter,
for in the end blood is thicker than water.
They try to break me but I refuse to die,
they try to rape me but I refuse to cry.

Jag hatar att det är såhär.
Jag hatar att inget kan göras.
Jag hatar att jag inte förstår.
Jag hatar att ingen annan förstår.
Jag hatar att allting går åt helvete.
Jag hatar att allt verkar vara en lögn.
Jag hatar att jag bryr mig så mycket.

Säg som det är, snälla.

The only thing I ask of you is to hold him when
I'm not around, when I'm much too far away. We
all need that person who can be true to you, but
I left him when I found him. And now I wish I'd stayed.

Muren har fallit, återigen. Blottad för omvärlden står jag här, ensam. Ingen
som håller min hand, ingen som står vid min sida och blickar ut över världen
med mig. Tiden tog det ifrån mig, den stal allt ifrån mig och lämnade efter sig
minnena av de knappa stunder jag fick. De minnen som kan komma att hålla
mig uppe nu. Att det kan kännas så mycket, vetskapen om om avståndet emellan,
att en ensam människa kan vända upp och ner på ens värld fullkomligt, skapa
ett kaos med minsta lilla gest eller handling. Jävlar i helvetet. Jag är kär.

I want to live, I want to give, I've
been a miner for a heart of gold.
It's these expressions I never give
that keep me searching for a heart
of gold and I'm getting old.

En dag kvar, en jävla dag. Var tog all tid vägen? Var tog alla
timmar, minuter, sekunder vägen? Förslösade och bortkastade.

Osäkerheten gör allting så mycket svårare än vad det borde vara.
Ena stunden är det som det ska vara, nästa vet man inte ens vad
som hände. Känslan av att bli bortglömd, bortkastad gör sig allt
starkare för varje minut som går, kommer det att bli så? Kommer
det fortfarande finnas plats i ditt liv? Stundtals finns det där, allting
som krävs för att tron på att iallafall minnet kommer att leva kvar.
Stundtals försvinner all säkerhet och att bli ihågkommen är inte
ens att tänka på. Allt jag ber om är att inte bli glömd och förkastad,
vill finnas någonstans där inne som något av värde. Något att
blickas tillbaka på, något att sakna om än så lite. Är det för mycket?

En i mängden, ett ansikte, diffust och svårt att placera, är det vad
som väntas? Ett flyktigt minne, något odefinierbart som pockar på
uppmärksamheten men som aldrig kommer fram, är det allt? En
person som inte är värd att kommas ihåg, som bara utesluts, är
det så det kommer att bli? Varför känns det som att allt slutar så?

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om 
jag behagar se tiden an. Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom. Jag vill vara lite mer för dig inatt. Men ibland så 
är jag fast. Kan du känna likadant? Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant. Och ibland är allting kaos, och jag 
blir mörkrädd mitt på dan. Ibland behöver jag en paus och är du 
hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan.

Här finns allt kvar.

Did I punish you for dreaming?
Did I break your heart and leave you crying?
Do you ever dream of escaping?
Don't you ever dream of escaping?

I ett tillstånd där du inte är vid dina sinnens fulla bruk, där allting
är som det borde vara och där allting kommer fram, där vill jag vara.
Då känner jag mig säker på allting, då är allting bara.. Bra. Att vakna
till ovissheten är lika tärande varje gång, överanalysationer och tankar
förvrider mitt inre och efterlämnar en värkande klump som blir större
och större för varje gång jag vaknar. Det är kanske nu jag borde ge
upp, lämna allting bakom mig och försöka leva vidare på bästa sätt.

Det verkar inte komma längre än så här nu, hur jobbigt det än känns
så vill jag inte leva med denna ovisshet längre. Att bara finnas till ibland.
Att bara vara passande nog ibland, det går inte. Jag kan inte vara en sådan.
Jag borde nog fly redan nu, innan allting går åt helvete. Bort, bort, bort.

Strimmor, ge mig en dröm att försaka. Jag
behöver en stilla hand och ge mig ett fel som
jag kan rätta till och ett annat efternamn. Strimmor,
hur många gånger ska våren kunna drabba dig
om igen, och ljuga de vackra historierna om den
stora kärleken. Du och jag i strimmorna, vi är
sargade människor som tror, vänd dig inte om.


Jag behöver en stilla hand

Take my photo off the wall if it just won't sing for you,
'cause all that's left has gone away and there's nothing
there for you to prove. Oh, look what you've done you've
made a fool of everyone. Oh well, it seems likes such fun
until you lose what you had won. What should I do, well you choose.

Romans för timmen, det visste både du och jag. Ett liv med
minnen, för allting verkar sitta kvar. Den sista timmen, det visste
både du och jag. Ett liv med minnen, för allting verkar sitta kvar.

Ett steg framåt och två bakåt, varje stund är betydande, de håller mig uppe
när allt annat omkring mig rasar. Uppgång och fall, uppgång och fall, någon
verkar ha tryckt in repeat-knappen, säg mig; varför? Alltför länge har jag stått
och trampat på samma ställe, jag vill veta, jag vill ha ett svar. Det är för bra för
att bara lämnas kvar, men tiden rinner ut. Måste gå vidare, minnena kommer
alltid att finnas kvar, inlåsta, färdiga att plockas fram när det behövs. Fan, fan.
Saknad, saknad, saknad, saknad, jag vill inte. Stanna kvar.

I'm coming up only to show you down for
I'm coming up only to show you wrong
To the outside, the dead leaves, they all blow (alive is very poetic)
For'e they died had trees to hang their hope

Hur kan det vara möjligt? Hur kan det ha förändrats så snabbt? Som
genom ett trollslag var den där, känslan av någonting jag för länge
sedan glömt bort. Förträngt. Och nu vet jag inte var jag ska ta vägen.

Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig
Jag faller, faller, faller
Vi faller, faller, faller

Ett stort jävla misstag och allt rasade samman. Det var inte meningen
att det skulle bli såhär, det var verkligen inte meningen. Jag gjorde fel
val då, vilket jag kommer att få ångra resten av mitt liv nu. Varför ska jag
alltid förstöra för mig själv? Är det en medveten handling? Så jag slipper
allt det där onda som kommer senare? Jag tänker inte försöka, det är
ingen idé, jag vet vad du vill nu efter det här. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.

Jag har gjort så jävla mycket fel, jag vet inte hur jag ska göra allt bra igen,
vet inte ens om det går. Jag hoppas att du kan förlåta mig någon gång, att
du kan lägga allt detta bakom dig och ge mig en ny chans. Du vet vad jag vill. 
Jag har aldrig någonsin tyckt så illa om mig själv som jag gör nu.

The real truth is never spoken and I know the world is cold,
but if you hold on tight to what you find you might not
mind too much, though even this must pass away and
memories may last for years but names are just for souvenirs.


Jag vill bli ihågkommen, jag vill inte bara vara något för stunden, jag
vill vara ett minne som man ser tillbaka på och saknar. Jag vill vara
den som man tänker på till en viss sång, en viss plats, en viss händelse.
Jag vill vara en del, alltid finnas någonstans därinne, jag vill ha lämnat ett
avtryck som visar att jag existerat, att jag varit en betydande person en gång.

Jag vill vara något som känns.

Du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann, vi måste
inte hålla tankarna klara. Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i
världen, vart än vi kom ifrån, vart än vi ska nånstans. Håll min
hand i vimlet, människor som tror har en chans, människor som
tror har en chans. Strimmor, är grus i våra ögon, vart ska vi åt för
håll? Jag kommer aldrig hitta hem igen så det spelar ingen roll.


Det hela var visst en lek, jag var bara en pjäs i ett dåligt spel, jag var den
som förlorade. Dumt nog trodde jag på allt, alla ord, alla handlingar. Trodde
det var äkta, men som så många gånger förr hade jag fel. Borde ha lärt mig
nu, egentligen borde jag bara kortsluta mig själv och aldrig mer sätta mig i
den här sitsen igen. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre, vill stänga av,
inte känna mer men ändå vill jag att allting ska finnas kvar. Känslorna får en
levande, men livet som en känslokall varelse låter så väldigt mycket bättre just
nu. Inga sorger, ingen besvikelse, ingenting. Helvete, helvete, helvete.

Vad krävs för att det ska börja gå åt rätt håll igen?

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt,
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt.

Där kom den igen, känslan av övergivenhet och oförstående. Tystnaden
är lika skrämmande varenda gång, den får tankarna att snurra; Var allt ett
stort misstag? Är det bara en lek? I grund och botten allt kanske bara är ett
tidsfördriv, något som snart kommer att vara bortglömt och förkastat. Ett uns
hopp finns fortfarande kvar, kanske, kanske så är det allvar, vartenda ord kan
vara menat, varenda handling kan vara äkta. Det kan vara på riktigt, eller?

Jag vet inte längre hur jag ska bete mig, jag har försökt nu så mycket som
jag kan utan att bli alltför inblandad. Jag vet iallafall var jag står, gör du?

Jag klev över varje gräns, jag ville vara hjälten eller boven, jag
ville vara nåt som känns. Vi gick långt här du och jag, kanske så
långt vi kunde gå. Kanske fanns ingen ärlig chans för oss men jag
ser det inte så. Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i.


Det finns någon som behövs, någon som kan fylla det ekande tomrummet.
Någon som alltid stannar där, någon som viskar till mig att allt kommer att
ordna sig hur illa det än är. Behöver någon som ser bortom allt det synliga,
som ser igenom den upprätthållna fasaden och som stannar. Var finns du?

Jag har köpt så kalla saker, jag har gått den kalla gatan ner.
Nu har jag frusit allt för länge, jag ska inte vara kall nåt mer.
Nu smakar jag försiktigt, skiljer varmt ifrån kallt, jag måste lära
mig från grunden, jag måste omvärdera allt.
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med


Det kanske var ett misstag, tystnad hade kanske varit bättre. Känts bättre.
Vilka är de rätta orden att säga? Vilket är det rätta sättet att bete sig på så
inget misstolkas? Kanske är det helt missuppfattat från mitt håll, att jag levt
med tron om att det fanns något där. En massa frågor, men finns det några
svar? Kommer jag ha modet till att ställa frågorna, kommer styrkan att få
sanningen kastad i ansiktet att finnas där? Ge mig svar. Ge mig sanningen.