Sandra

Finns det inget annat? Är det verkligen allt? Har verkligen
ingen lust att fara härifrån just nu, inte någonstans. Varje
liten sak drar mig tillbaka till det som jag försöker att inte
tänka på, det som jag bara vill glömma för det sårar fortfarande
lika mycket som det gjorde då. Om inte mer. Kanske det är
dags nu, att låta det vara och gå min väg utan att vända om. 

Sömnlösa nätter, dagar fyllda med oro och tveksamhet,
hur länge orkar man? Osäkerheten på viljan blir starkare
för varje tanke, bild och scenario som dyker upp i huvudet.
Ingenting kan egentligen återgå till det vanliga, inga frågor
har blivit besvarade och för varje gång de ställs urartar
allting. Några simpla svar, för att få oron att lägga sig lite
är det inte värt tydligen. Naiv? Kan hända. Idiotisk? Åja.

Men what to do? Den som kan styra över tankar och
känslor är en lyckligt lottad människa, var en sådan en
gång men det försvann. Tappade den mest skyddande
egenskapen när allting blev kaos och uppochner, då när
det jag trodde på och hade drömmar om slängdes bort
som något utan värde. Och tamejfan. Nu vet jag inte.

Det är inte vackert eller värdigt att gräva ner sig i det förflutna
och sakna det gamla. Man kommer, hur mycket man än kämpar,
inte få samma sak tillbaka. Man går vidare vare sig man vill det
eller ej. Man lär sig att glömma och börja om på nytt. Det gör ont
och tar lite tid, men det går. Det fungerar faktiskt.


OVER AND OUT?


___


Mina tankar kastas tillkaka till den kvällen. När jag fick svar
på vad jag misstänkt, och kylan jag fick tillbaka. Aldrig i hela
mitt liv har jag varit så sårad, känt mig så förödmjukad och
ovärderlig. Och veckorna efter.. Hur dåligt jag mådde, hur
ofta jag grät okontrollerat. Och hur ignorerad jag blev. Och
alla visste om det, utom jag. Fan vad det här har sårat mig.
Jag vet inte hur jag ska göra för att våga lita på dig igen.

Kontakten borde sägas upp, men skulle bara få en massa
lögner och sådana klarar jag inte av mer. Inte en gång till.

Det värsta av allt är ändå hur du satt i mitt kök någon dag
före och lovade på allt du har att du ville ändra dig, att jag
var den du älskade och ville vara med. Sen gjorde du sådär.
Jag förstår inte. Det övergår mitt förstånd hur man kan göra så.
Efter 2 dagars tystnad får jag ett ''Jag älskar dig''-sms och
jag blev så jävla glad. Sen kom det. Den där jävla käftsmällen.
Det där som tamejfan krossade mig totalt. Allting kändes så
falskt och meningslöst, bortkastad tid och totalt värdelöst.
JAG KÄNDE MIG VÄRDELÖS. Det gick tillochmed så långt att
jag spårade ur fullständigt, tog på mig skulden för allt, grät,
skrek, försökte förstå. Det gör fortfarande lika ont nu som då.

Varje gång jag ber om svar så blir det bråk, varför kan du inte
inse att det är svar jag behöver för att kunna släppa det här?
Behöver veta vad som hände, vad som fanns i ditt huvud, och
hur du kunde göra såhär. Jag måste veta, annars kommer det
här inte att fungera. Klarar inte av det. Och säg inte: jag vet inte..

Borde känna något, förutom osäkerheten, vad som helst, men
det gör jag inte. Till största delen. Ibland känns det som ett
slag i magen men det händer inte alltför ofta nu, bara den
där oron över att inte riktigt ha någon kontroll och inte veta
finns där hela tiden. Vetskapen om små saker driver mig till
vansinne, bilder och ord bildar hela scenarier i mitt huvud och
jag kan inte göra något. Det värsta är att det skulle kunna hända
igen och igen utan att jag får veta, till slut skulle det komma
fram och jag skulle stå där mer förödmjukad och sårad än någonsin.
Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till, att veta att allting varit
bortkastat, att ha blivit spottad och stampad på fast man gett
allt, fan vad det skulle knäcka mig. Bara tanken på det..

Det borde kännas annorlunda, det borde inte bara vara min
osäkerhet som känns. Men kan inte göra något. Vänta och känna.

Alla dessa jävla småsaker, de förstör så förbannat mycket.
Finns så många saker jag vill säga, ifrågasätta, veta, men
inget av det lär hända. Fan vad jag inte orkar ha det såhär.