Sandra

Det kändes helt okej. Ett tag. Tills alla dessa småsaker dyker
upp hela tiden. Hur fan ska någon klara av något sånt här utan
att bli sinnessjuk? Går som på nålar hela tiden, är alltid på
helspänn, bara väntar på att få höra, se eller få den där känslan
igen. Överanalyserar allt, eller gör jag det? Har jag rätt? Fan.

Vill skrika, slå, sparka, gråta, spotta, men besvikelsen är
för stor. Borde åter igen inte ha haft för stora förhoppningar
så jag har bara mig själv att skylla nu. Du gjorde ditt val. Du
prioriterade annat, och jag finner mig inte i att alltid hamna
sist längre. Sista kvällen och sedan ett halvår, du har inte så
mycket att komma med nu, jag hade verkligen rätt och jag
hatar det. Skitsamma, sista kvällen för säsongen. Gör vad du
vill men jag orkar inte. Fan i helvete att det ska vara så jävla
svårt att TÄNKA EFTER och FÖRSTÅ jämt. Vad är felet?

Sista jävla kvällen, tänker inte ens bemöda mig med det här.

Det är så nära nu, hur blir det? Ett tvärt slut eller ett utdraget
plågande? Hur länge orkar man och hur länge går det innan
ett misstag händer? Inställningen är inte den bästa längre, inte
så som den en gång var. Det kommer att bli skönt, men ändå..
Vet hur jag kommer att må och hur mycket jag kommer att
sakna, det bleknar med tiden, men vill jag verkligen det?

Bra. Tvärvändning. Dåligt. Tillbaka till bra. Mellanting.
Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt, men att
stanna känns så rätt. Jag vill inte tänka framåt men är
livrädd att fastna här, jag vill bara ha en sista chans.

Pendlar fram och tillbaka mellan ovisshet och säkerhet.
Jag vet, har ingen rätt att kräva någonting, att förhoppningar
är rätt meninslöst och att det snart är över. Förmodligen.
Så vad fan. Får ta vad som ges nu och glömma senare.