Sandra

Det är inte mitt ansvar, det var inte jag som gjorde misstaget
och det är inte jag som beter mig så jävla vidrigt.

Stå för vad du gjort och ta tag i det, jag kan inte göra något.

I've been around for you, I've been
up and down for you, but I just can't
get any relief. I've swallowed my pride
for you, I've lived and lied for you,
but you still make me feel like a thief.

You got me stealin' your love away
'cause you never give it. Peeling the
years away and we can't relive it.
I make you laugh and you make
me cry, I believe it's time for me to fly.

You said we'd work it out, you said that
you had no doubt. That deep down we
were really in love. Oh, but I'm tired of
holding on to a feeling I know is gone.
I do believe that I've had enough .

I've had enough of the falseness, of a
worn out relation. Enough of the jealousy and
the intoleration. I make you laugh and you
make me cry. I believe it's time for me to fly.

Han vet hur man dövar ensamheten,
han vet hur man kastar allt man har.
Han vet hur man flyr från den här planeten
men han vet inte hur man stannar kvar.

Har du hört om han som bränner sina skepp
i samma stund som han fått dom att flyta?
Om han som har ett fläckfritt liv men skulle
dö för att kunna byta?

Har du sett hur han vårdar all sin ömklighet
och säger: Det här är allt jag vet..

___

Tid har förlöpt, dagar har gått.
Månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart och grått.

Jag har saknat ditt skratt, jag
har saknat ditt hår. Jag har
saknat att ringa ibland och
berätta om hur det går.

Det har tidvis gått bra,
tidvis har skakandet lagt sig.
Ibland har jag vaknat på
morgonen och gjort det jag ska.

Men jag har saknat din hand,
har saknat din röst. Ensamma
dagar har jag saknat ditt
huvud mot mitt bröst.

Somliga dagar tar jag in vad
jag hör, det går kvällar ibland
när jag inte ens undrar vad du gör.

Det är ibland som förut, ibland har
jag känt att jag duger. Jag har hämtat
och samlat ihop nog med kraft att gå ut.

Jag ser dig fortsätta nu med
varsamma kliv, jag ser dina
drömmar sakta lossna från mitt liv.

Vågar jag verkligen det här en gång till? Jag skulle
aldrig klara av att bli sådär sårad en gång till. Men
jag kan heller inte låta bli, det är värt att försöka
för det som fanns förr. Innan allt det här hände.
Frågan är bara om saker någonsin kan bli som då.

Det kanske bara var tanken på det ouppnåeliga, att
ha det man inte kan få. Jag tänker inte fastna här,
måste gå vidare och låta saker vara, för i slutändan
så är det ändå bara jag som blir sårad och ledsen.

Så som du är mot henne offentligt var du aldrig mot
mig, någonsin, det var väl egentligen det som fick mig
att inse. Jag plockades fram vid behov och gömdes
sedan undan igen till nästa gång jag var behövd. Jag
förtjänade aldrig att bli behandlad så men jag fann
mig i det även fast det tog emot, även fast det gick
emot mina känslor och värderingar. Jag förändrade
mig så mycket för din skull. Och jag fick egentligen
ingenting tillbaka dessa månader, jag var bara skit.
Men jag kommer att aldrig glömma den personen
du en gång var, han som jag värderade så högt.


Jag släpper taget och det känns faktiskt bra.
Ingenting håller mig tillbaka längre och jag kan göra
vad jag vill utan att tänka på några konsekvenser och
jag behöver inte oroa mig över vad som händer när
jag inte är där. Det är inte mitt problem längre.

Dina läppar som längtat iväg säger
"Allting är bra det tog lite kraft, men trots allt var det
skönt att det gick som det blev, att det blev som vi sa"
Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt.
Du har nån i handen, jag skiter i vem, jag ser
er på håll när jag skyndar mig hem genom vitt
och grönt. För mycket människor i stan just idag,
Här blir man ensam bland tusen.


Gå så försiktigt du kan, dina ögon kan
krossa min värld som stenar mot glas.

Nej, nej, nej, nej, nej!
Fan. Det är kört.

Nu får jag höra att du lever då och då,
det verkar som att allting är okej.
Jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig.
Du kanske undrar över mig.

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig.
Allt är så förgängligt allting kan briserna snart,
men du är oförstörd för mig.
Du är oförstörd för mig.

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän.
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen.
Aldrig älska dig igen.

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig, där har tiden gjort
en hållplats för oss och allt som hänt,
dit kan jag gå och sakna dig.
Dit kan jag gå och sakna dig.

Nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu,
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade, älskade du.
Älskade, älskade du.

En dag, sen var jag tillbaka igen. Ensammare än någonsin och
allting har börjat snurra igen. Jag kan inte göra någonting för
att ordna allting igen. Fan, jag vill bara ha tillbaka det jag hade.

Jag är fri. Ingenting håller mig kvar nu, allting har bara
försvunnit. Klumpen i magen har lösts upp, tankarna
snurrar inte längre och det gjorde inte ens ont att se
dig. Det kändes knappt någonting. Jag behövde visst
bli knäckt för att inse hur illa det egentligen var. Givetvis
kommer det fortfarande att vara svårt att se dig, men jag
har gått vidare. Jag insåg vad du egentligen gick för :)

Idag gick det upp för mig vad fan det var som hände.
Jag har äntligen förstått vad du har gjort mot mig, hur
mycket du har skadat mig. Allt jag har tänkt på var
lögnerna men nu.. Jag har äntligen förstått. Några dagar
efter att du suttit och sagt att du ville vara med mig, att
du verkligen skulle försöka för min skull så gick du och
satte på en annan jävla brud. Tydligen dög jag inte alls
och det sårar mest, för jag gjorde allt men det var inte
bra nog. Gör vad du vill nu, lägger mig inte i längre för
du är inte värd det. Du är inte värd att ödsla energi på.

Du krossade mig, och sen har du mage att ignorera mig
och fortsätta att ljuga så förbannat mycket. En dag blir
du genomskådad och då står du kvar där helt ensam.
Var med henne du, ni förtjänar varandra. Verkligen.

Tots att jag inte gjort något fel så känns det som
om allting som hänt är på grund av mig. Jag vet
att det inte är så men blir man ignorerad så lyckas
det alltid bli vridet på något konstigt sätt. Jag ville
bli sams, sluta med allt tjafs och bara reda ut allting
men för i helvete, det är omöjligt när den andre parten
bara verkar vara ute efter att bråka och vara en idiot.

Filip, jag gav dig allt. Jag gjorde allt, och du fortsätter att
behandla mig såhär? Ja, det är slut, men det betyder ändå
inte att du kan behandla mig som luft, eller betydde det
här förbannade året ingenting? Gav det dig absolut ingenting?
Väx upp någon gång, stå för vad du gör och sluta skylla
ifrån dig, det var du som förstörde det här och det borde
vara jag som ignorerar dig, men jag kan inte det. Jag vill
åtminstone fortsätta hålla kontakten, men det klarar inte du.
Antingen så skäms du förjävla mycket eller så var jag aldrig
någonting för dig. Med tanke på hur du beter dig och hur du
varit så tror jag på det senaste. För fan, skärp dig någon gång.
Det är inte bara du som var del i det här. Och det är inte dig det
är synd om, för det var ditt fel, du svek mig på det värsta sättet
man kan göra och du kunde inte ens stå för det.

Så varför är jag den som fortsätter? Det borde vara du.

Du ljuger så du tror dig själv, du gör allt
för att såra mig så mycket som möjligt.
Du förtjänade vartenda ord igår och även
den alltför snälla smällen du fick. ''Skiter i
allt nu''? Du har aldrig brytt dig förut, så vad
menas egentligen med allt? Ingenting som vanligt.

Du ljög mig rätt upp i ansiktet, du såg mig i ögonen
och lovade att det aldrig hade hänt något. Jag ville
tro dig men det visade sig att du är en falsk lögnare
utan något samvete eller empati för andra människor.
Och jag trodde att du skulle göra allt för mig, men det
var rent önsketänkande. Du gör allt som gynnar dig själv
och om det sårar någon på vägen till ditt mål är skitsamma
bara du får som du vill. Jag ville bara ha ett ärligt svar, men
istället fortsatte du med lögnerna och sen skiter i mig. Ja,
det är slut men betyder det att jag är utraderad och glömd?

Jag gjorde allt, det vet du. Och det här var vad jag fick tillbaka.
Hur fan kunde du står där så jävla känslokall och ljuga för mig?
Efter ett jävla år tillsammans trodde jag att jag var värd lite
mer än så, iallafall kunna fått veta sanningen, men som genom
ett trollslag är jag bortraderad och ignorerad. Jag finns inte.
Du har aldrig älskat mig, du kan inte älska någon.

Som jag skrev; inte nog med att du krossade mitt hjärta, nu
står du och stampar på det. Du är förbannat feg och hjärtlös.
Jag hoppas att du en dag får gå igenom samma sak som jag
har fått göra. Det är du tamejfan värd. Och tack för sveken.

Fan för min impulsivitet och min stora jävla käft.
På bara ett ögonblick försvann ett av det bästa
ting som hänt mig, och jag hatar mig själv för att
jag tvingade fram det. Jag vill inte vakna upp till
morgondagen och veta vad jag har förlorat, jag
vill inte vakna upp och inse att allting är förstört.

Kommer aldrig att kunna förlåta mig själv för det
här, oavsett vad alla andra än säger. Jag förstörde
det och ingenting kan göra det ogjort, det är och
kommer för alltid vara ett av mina största misstag.

Jag la ner så mycket och ändå så lyckades jag göra
såhär. Klarar inte ens av att gråta över det, är bara
helt tom och.. Inget mer. Bara en stor jävla tomhet
och ångesten över att det blev förstört. Fan, fan, fan.

I can't forget what we claimed
as ours. Moments lost though time
remains, I am so proud of what we were.

Jag trodde tamejfan aldrig det här. Nu är jag verkligen krossad.
Det var länge sen jag var så här förbannat ledsen och sårad, min
värld rasade samman ikväll, allting jag trodde att jag visste var
bara en lögn. Att du skulle göra såhär trodde jag aldrig och jag
hatar dig så mycket för det, jag hatar dig för att du fått mig att
må såhär och jag hatar dig för att du fick mig att tro på dig.
Det finns ingenting kvar, och inte ens ett riktigt svar eller en
förklaring kan jag få, det säger allt. Jag ville inte tro det, men
det var tydligen sant med tanke på hur du betedde dig. FY FAN.

But it was only fantasy, the wall
was too high, as you can see.

Efter många långa, ensamma timmar med tankarna
som gnager i huvudet så har jag nog bestämt mig nu.
Och det känns.. Bra, fast samtidigt så jävla dåligt. Det
kunde ha gått, det vet jag, men jag har verkligen inget
hopp kvar, och jag är ledsen. Det räcker med det här nu.

Kommer på mig själv med att ljuga för mina
nära för att slippa höra allting om och om
igen. Jag vet hur det är och jag vet att jag har
blivit någon annan, jag vet att jag har satt mig
själv där jag försökt få bort andra ifrån. Jag vet.
Det här vill jag göra själv, jag vill samla tankarna
och tänka över saker och ting utan någon annan
som kommer och säger vad jag ska göra. Och
jag har förlorat tron nu, verkligen all jävla tro.

Det kommer en tid i allas liv då man behöver ställa sig
själv mot väggen och fråga; vad fan håller jag på med?

Dagens insikt: haha, nej det blir nog inget i slutändan.






AND IT HURTS WITH EVERY HEARTBEAT