Reflection

Paranoia.
Det krävs fortfarande så lite.

Återvändsgränd på återvändsgränd, det spelar ingen
roll vilken väg som tas längre. Så jävla värdelöst.

Jag ska förklara allt nån gång.
Någon gång när vemod byts till ljus,
vägen dit kan vara lång och full av
berg och sten och grus, men ingen
väg kan vara lika svår som lång och
inget mörker utan ljus, och jag lovar att
om en stund så kan vi skratta åt det här.
Och all svartsjuka och avund, låt oss aldrig
bry oss om det där för allt man vill är att
skratta en sekund och bara säga som det är


What did you say?

Jag vet att jag har mina fel.
Jag vet att jag gör fel.

Men jag försöker.


Manipulerande och nedlåtande, försvaret krossas bit för
bit tills det inte finns något mer kvar. Och jag låter det ske.

Jag blev sårad, fruktansvärt sårad. Någonstans där inne
så visste jag att det någon gång skulle komma, att de där
orden skulle bli sagda. Det var bara en tidsfråga. Jag är inte
en sådan människa, det vet alla, även jag. Men ändå tog
det precis så mycket som jag hoppats på att det inte skulle
göra. Det slet sönder och krossade, jag vet inte om det var
det som var meningen. Jag hoppas verkligen inte att det är så.




RSS 2.0