Sandra

Nej, jag vet inte längre.
Det här är inte som det borde vara, ingenting är som det borde.

Det var länge sedan något fått mig att gråta så mycket som det
här, sårat mig så mycket. Falska förhoppningar och skitsnack
kan knäcka vem som helst, och jag är så jävla svag nu. Jag
faller för minsta lilla, varje ord. Samma bilder dyker upp, det
som var och det jag har förlorat. Jag ångrar allt, varenda sak
jag gjort, varenda gång jag låtit mig själv ramla dit igen.



Tack J, dina ord betydde mycket.

Jag hör inte hemma där, passar inte in.
Halvexistens, om ens det?

Jag vill inte ändra skepnad, byta ut mig själv mot
något jag inte är bara för att det ska passa. Jag
kommer aldrig att bli den där personen, den där
perfekta, leende människan utan ett enda moln
på sin himmel. För många mörka tankar snurrar
omkring, för mycket ondska finns runt oss. Nej.

Now I know that I can't make you stay, but where's your heart?
And I know there's nothing I can say to change that part.

Det gör ingen skillnad hur många gånger jag än förbannar
mig själv för att jag står här just nu, gjort är gjort.

Vi söker meningslösa svar på meningslösa frågor. Vi jagar
efter sådant vi inte kan få fastän allt det vi behöver finns
framför våra irrande ögon. Vi nöter ut allt som någon gång
varit betydande för att än en gång få känna det vi gjorde
förr. Vi släpper aldrig taget om det som skadat oss, vi
lever kvar i förgångna minnen och självföraktet växer.

Lossa greppet, fall mot det okända. Släpp.

Who dares to love forever, when love must die?

Stunden då allt kändes som det ska kännas var egentligen bara
en tillfällighet. Ordet ''bestående'' är något icke-existerande, det
blev utraderat, endast naiviteten håller kvar små spillror av vad
fantasierna en gång handlade om, bygger upp ett hopp som troligtvis
krossas liksom det krossats så många gånger förr. Jag borde
verkligen lära mig någon gång, jag borde verkligen lyssna och
jag borde verkligen ta tag i allting. Men just nu; lever i fantasin.

Gör det jag borde ha gjort för länge sedan.


Känslokyla

I hang on every breath you take.
You dont need me like I need you.

Det är så lätt att fantisera, men människor förändras aldrig. Vackra ord
och löften uttalas och det slutar alltid med att någon krossas fullständigt.
Jag är rädd för svaret på min fråga.


En sak, redo att användas vid behov.

I can't figure you out, but a heart must be the one thing you were born
without. I've been wastin' my time. I don't know where I'll sleep tonight,
you say that you can do without me, go ahead now try and live without me.

Save up all your tears, you might need them someday. When the tears start
to fall I won't wipe them away, when you cry in the night for the love that
you need. Baby, save up your tears, 'cause you'll be cryin' over me.


När allt känns obekvämt och fel, kallt, hjärtlöst och konstigt, är det
då dags att vända om? Att överge allt man vill och känner för att
rädda sig ur en situation som kan skada och förstöra det som tagit
sådan tid att bygga upp, även om tecknen för något ovärderligt och
oersättligt finns? Jag vill så mycket, uppleva allt, kan jag det?

Won't see it coming but when it happens
you're gonna feel it, let me tell you now,
just get back up when it knocks you down.

Det är så många ord som trängs med varandra, som vill
bli sagda och hörda. Ingen av dem kommer ut, de samlas
på hög och blir liggandes tills de blir bortglömda, förträngda
och till slut försvinner. Alla dessa ord, de hade kunnat förändra.
De speciella stunderna kommer alltid att bevaras någonstans
långt därinne, redo att plockas fram när tiden är rätt, när allt annat
ordnat upp sig och det finns plats för tankarna som nu snurrar runt.

Jag är egentligen inte kapabel till det här, att ha det såhär. Hur
mycket jag än intalar mig själv att jag klarar allt så är det lika
nedslående varje gång människans svekfullhet gör sig påmind.

Nu är det inte värt det längre, jag blev hela tiden förd bakom
ljuset. Allting var bara en stor jävla lögn och jag orkar inte
mer. Jag måste släppa taget nu innan allting rasar, innan jag
förlorar allt jag har. Jag trodde att allt skulle lösa sig, men
min tillit har försvunnit. Jag har bara varit en jävla leksak.

Den andra personen, mitt gamla jag hade aldrig givit sig in
i den här situationen. Hon hade gått vidare så fort hon märkte
hur saker och ting skulle bli, hon hade lämnat allt bakom
sig och fortsatt leva sitt liv. Det kanske skulle ses som en
flykt, men det hade besparat många tårar och ofrivilliga
utbrott av ren vanmakt. Mitt nya jag bestämde sig för att
stanna kvar, att försöka få allting att funka även då allting
var ett kaos. Hon vägrar ge upp, plågar sig själv för att
få uppleva de fåtalet stunder som ges. Och det är värt det.

F.