Totally pt. 2

Jag hatar dig så mycket, bara att se dig får
mig att vilja spy, bara tanken på dig äcklar
mig. Trots det tycker jag synd om dig, för du
är inte ens värd att spottas på. Du är ingenting.

Totally

Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar
men för dig ska jag göra det tusen gånger om.

Sabbra Cadabra

Åter igen; rastlösheten, oron, känslan av att något är fel.
Det var då själva fan, ska det någonsin kännas okej?



Det kanske inte är min rätt, det kanske är ogrundat, men hur
blir man säker? Kommer det någonsin till den punkt då allting
bara faller på plats och man ser saker klart och tydligt? Fan.

Har ju berättat, förklarat, försökt att få någon förståelse, orkar
inte vara den förståndiga. Försökte iallafall, men finner mig ändå
i att det inte gav någonting, utom för stunden. Bara just då.
Var försvann resten av tiden? Den man haft tankar om, planerat,
sett ett mål med? Det går inte att tillförlita sig på nuet, inte såhär.


Alltför ofta finns det där, hugger tag, river och sliter sönder. Känslan
av att vara tillbaka försvinner aldrig, varje sekund finns den där och
driver till vansinne. Det är inte jag, har aldrig varit en sådan person,
men allting är bara så fel just nu. Och jag försökte, nu är det upp
till dig om du orkar finna dig i det. Har ärligt talat mina tvivel.

RSS 2.0