Sandra

Det slutar väl med att allt är mitt fel
för att jag aldrig håller käften. Det
ante, mig, men kan inte göra annat.

Nu är det tamejfan nog. Far åt helvete.

La ner så förbannat mycket tid och energi till
ingenting. FAN, JAG FINNS JU INTE ENS. Snacka
om att kunna knäcka en människa totalt och sen
ha mage att säga ''jag älskar dig''. I helvete heller,
det har bara varit ett spel och jag min dumma fan
föll för det. Jag har trott på varje ord, haft stora
förhoppningar men har blivit lika jävla sårad och
sviken varje gång. Jag tänker inte stanna kvar
längre, tänker inte ta något mer jävla skitsnack.

Du beter dig som ett jävla svin och jag har bara
funnit mig i det för jag trodde att du skulle förändras.
Men som sagt, det är rätt tydligt att jag inte är värd det.
Jag vägrar att bara duga ibland, och jag tänker fan
inte bli ignorerad några fler gånger av dig.

Fattar inte varför du ville fortsätta, för att såra mig mer?
För att krossa det lilla jag har kvar? Finner ingen
anledning än det. Älska, up my ass. Jag är ditt förbannade
jävla tidsfördriv, och inget mer. Fan fan fan fan fan fan.

Jag har aldrig gråtit på det sättet som jag gör nu, det
gör så förbannat jävla ont. Men jag får skylla mig själv
som stannade kvar så länge. Får sluta vara så godtrogen.
Får sluta vara så förbannat jävla dum och gå på allting
du säger, för hittills har allting bara varit skitsnack. Jag
hoppas att du är jävligt nöjd nu. Verkar bara ha varit
det här som du var ute efter, bortförklaringar räddar
dig inte nu, och är det sant som du säger så okej, det
är du själv som satt dig här nu. Jag ger upp allting som
har med dig att göra nu. Finns ingen mening med det längre.
Sup, jobba, ignorera, och skaffa ett nytt tidsfördriv. Jag
har accepterat och anpassat mig tillräckligt men inte fan dög
det, ingenting var nog. Jag försökte. Fan.

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss.

Du tog mitt hjärta, slet ut det ur min kropp,
slängde det i backen och stampade på det.
Stopp.

Oföränderlig, man kommer tydligen långt med vackra ord och
löften. Existerar jag ens? Finns jag någonsin i tankarna, planerna?
Av någon anledning verkar jag inte vara värd att komma i första
hand någon gång, finner alltid mig själv längst ner på listan. Alltid
den som passar ibland, den som det inte är värt att försöka för.

Varje gång faller jag för det, tror och hoppas på att det ska
ordna sig fast jag egentligen vet att det är bortkastat. Varje
gång blir jag lika jävla sårad och besviken, varje jävla gång
hatar jag mig själv för att jag aldrig kan inse faktum. Finns
inget jag kan göra, hur mycket jag än försöker är det inte
värt något, kämpar på i onödan och det är tamejfan bara
jag som blir lidandes. Efter snart ett år står jag fortfarande
kvar på ruta ett, ingenting blev som lovat (oj, överraskning!).

Alla har så jävla rätt, tillochmed jag. Och det stör mig så
fruktansvärt mycket, jag vet själv vilken jävla situation jag
sitter i, men ändå är jag kvar. Fy fan, förhoppningar kommer
man inte långt med. Faktum är att man inte kommer någonstans
med dem, vilja fungerar inte heller när det bara är den ena
parten som har det. Så ja.. Det slutgiltiga? Jag vet inte, eller
ja, EGENTLIGEN vet jag precis allting, men jag kan inte förmå
mig till det. Känslor är ett förbannat påfund som man skulle
klara sig bättre utan, de förstör. Och i slutändan kommer
det ändå inte ha hänt något antar jag, så i vanlig ordning
strävar jag på i motvind. Ensam. Förbannat jävla ensam.

Vad jag bryr mig om nu är att få ut
dig ur skallen, är att aldrig ge hela
hjärtat för kärlek igen den tar slut
från kyss till kyss. Vad jag bryr mig
om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut.

Och vad jag bryr mig om nu är att
se din blick så sårad, när alla löften
klingar falskt nästa gång du lovar
någon allt. Vad jag bryr mig om nu i
dina armar om mig även om jag vet
att jag måste glömma dig.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit och du ringde aldrig. Vad
jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti så som jag gjorde nyss.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig

Det kan ha hänt igen. Fan, inte en gång till.

Jag ångrar allt. Eller nej, inte allt. Det behövde
få komma ut men inte såhär, men vad kan jag
säga? Grattis till mig som åter igen förstörde
totalt för mig själv, jag förstörde allt. Och nu?
Ingenting. Det känns inte bra alls, bara fel.

You don't care a bit.

Lyssnar på sånger som spelades en gång, de
som skapade minnen jag bara vill förtränga
och helst glömma för alltid. Det går inte en
gång till, jag orkar gå igenom samma sak för
hundraelfte gången utan att något förändras.

Meddelandet väntar bara på att bli skickat, det
har legat där sen igår. Måste bara klara av att
skicka det. Fan, jag orkar inte, jag vill inte.

Försöker desperat få fram mitt CV, det vill sig inte
givetvis, får lite panik måste ha det snarast. Måste
bort härifrån så fort jag bara kan, inget håller mig
kvar längre. Det finns inget som kan få mig att vilja
stanna kvar här, bara en massa ångest och problem,
just sånt som jag inte klarar av nu. Försökte iallafall,
försökte att stanna kvar här, försökte få saker och
ting att fungera och det gjorde det, ett tag. Sedan
kom rastlösheten och oron igen, det kryper i kroppen,
kan inte vara här. Det är för nära, men ändå så
förbannat jävla långt bort. Åker hellre härifrån än att
fortsätta med det här, det känns mindre med ett längre
avstånd. Det känns mindre att tro på det då, att aldrig
vara där, att aldrig mer behöva bli lika besviken.

Vet inte vad jag vill eller kan tro längre.

Helst skulle jag åka imorgon, utan ett ord, bara försvinna
bort ett tag. Få samla ihop mig själv och allting som
snurrar, börja om någonstans och glömma det som varit.
Om jag bara kunde lyssna på vad mitt förnuft säger, när
hände det att jag slutade med det egentligen? Jag gick
alltid efter det förr, jag visste vad som var bäst för mig, men
nu.. Det blir bara ignorerat för att jag är en tjurskallig jävla
idiot som aldrig inser att jag måste börja lyssna igen. Måste
hitta ett jobb, måste flytta härifrån, måste gör mig av med
sådant som sårar mig, måste börja lyssna på mig själv igen,
måste göra så mycket som aldrig kommer att bli av för jag
har fastnat här. En del av mig vill lämna, den större delen
vill stanna kvar och försöka. Fan ta allt.

Jag tror inte längre. Det finns ingenting som säger mig
att jag ska göra det heller. Mitt eget lilla misslyckande.

Viljan att fly bort från allt gör sig påmind hela tiden, åka
långt bort och börja om på nytt någonstans, glömma det som
tär och gör ont. Kommer inte räcka till, kommer bli glömd.

Varför i hela helvetet låter jag det fortsätta, varför kan jag bara
inte släppa taget och gå vidare, tilliten finns ju ändå inte kvar och
jag vet verkligen inte om den någonsin kommer tillbaka igen. Måste
sluta plåga mig själv och sluta leva på falska förhoppningar.

Ingenting berör. Får höra det jag vill höra, men menar du det?

Allting är osäkert. Jag hatar osäkerhet.
Vill ju, men vilja är inte allt.

Det som alla andra så tydligt ser döljs med en ridå
framför mina ögon. Eller är det jag som ser tydligt
medan de andra ser något som faktiskt inte finns där?

Jag vill börja tro igen. Släppa det som var och börja om.



''Jag skulle inte behöva se dig på tusen år och dagar, kommer ändå inte glömma dig!''