Sandra

Jag vet att det är mycket skitsnack just nu, men jag gjorde det inte för
att förstöra något, det kommer han att lyckas så bra med själv. Det
borde bara inte gå så långt som jag lät det göra, och jag ångrar inte
att jag berättade allting. För ingen förtjänar att ha en sådan människa
i sitt liv. Ingen. Sen hur de inblandade väljer att göra är deras ensak,
jag har gjort mitt och vill egentligen bara bli lämnad ifred. Utan att
behöva oroa mig för att bli kallad ''hora'' eller ''luder'' så fort jag visar
mig. Och nej, jag har inte puttat honom, det var snarare han som körde,
den på mig, jag har inte ens tittat på honom. Men som vanligt så har ju
ALLA sett att jag gjort det, men okej. Jag mådde väl för bra och var lite
för glad för att det skulle passa honom, jag skiter i vilket, låt mig vara..?

Ja, jag tog kontakt nu för att han var riktigt omogen och skrev en massa
i sitt personliga meddelande på MSN, och jag ifrågasatte om det var mig det
handlade om. Det var jättedumt av mig att ta kontakt, men det var sista gången
det hände. Det är klart nu. Och det var väl inte sådär jättekul för honom när han
insåg att han inte kan porta mig och att jag vet om det.
Näst sista hållhaken är borta.

Det finns garanterat en massa saker han ljuger om angående mig, han är en
obotlig lögnare och gör ingenting som inte gynnar honom själv. Vill folk tro på
honom, visst, gör det. De flesta fattar nog vad som är sant och inte annars är
man tamejfan totalt pantad. Och jag bryr mig helt enkelt inte om att hålla käften,
vare sig han eller jag har gjort något i det förflutna. Ja, jag blev lurad av honom
en sista gång, men det kommer aldrig att hända igen, jag hoppas bara att andra
också inser vad han går för. Det är inte mycket, men snacka kan han minsann.
Låt det inte gå för långt.

Ingen behöver oroa sig, han är den siste personen jag vill ha i mitt
liv och jag hoppas att jag kommer att bli lämnad ifred framöver.
Jag ångrar mina år tillsammans med honom, det var bortkastad tid
och jag förlorade fruktansvärt mycket på det. Nu vill jag bara ha det
liv jag gått miste om hittills tack vare honom, jag vill glömma allt
som varit och kunna gör vad jag vill. Det kommer jag att göra också.
Finns ingen anledning för mig att trippa på tå runt honom längre.
Jag ber om ursäkt ifall jag sårat någon, dock inte honom, det var
aldrig min mening. Men förstå. Tänk efter. Är det verkligen värt att
låta sig själv bli sårad? Är det verkligen värt att bli ifråntagen allt?



Nu har jag slösat min sista energi på det här, jag fortsätter att hålla
mig borta och jag räknar själv med att bli lämnad ifred. Åter igen,
ingenting jag gjorde var för att göra illa någon och det var inte
som någon hämnd. Är lite bättre än så. Nu, mitt liv väntar.

Ibland blir man mest bara förbannad över hur idiotiska folk verkligen
är. Seriöst? Och varför spökar DET fortfarande i skallen. PEACE VA.

Allt har kommit ut, det var det jag verkligen behövde göra.
Det är såhär det ska kännas och det är såhär det ska vara.

Jag har träffat nya människor, upplevt, blivit annorlunda.
Ser på saker genom nya ögon, inser vilket misstag jag
faktiskt gjorde, att jag bara såg det som en möjlighet.
Det fanns ingenting kvar den sista tiden, ingenting äkta,
ingenting som var värt att lägga ner tid på. Förlorade
mycket på det, men man lär sig. Till slut så förstår man
vilken dålig situation det var. Man höll bara kvar.

Jag blev annorlunda och jag ångrar inte mitt val längre.
Det var det enda rätta, jag kunde inte låta mig själv
bli neddragen mer, låta någon annan styra över mig.
Jag ÄLSKADE, men mitt hjärta blev krossat alltför
många gånger och det kommer aldrig finnas något
mer än.. Förakt. Hatkärlek. Jag känner någon slags
empati dock, för jag vet att du inte kan känna något
äkta och har aldrig gjort, så det är dig det är mest synd
om. Jag har gått vidare, du står kvar på samma punkt,
ovillig att förändra dig trots att det skulle vara för ditt eget bästa.

Ser framemot allting nu, jag har det så förbannat bra.
Jag lever mitt liv på mitt sätt, utan din inblandning. Du
har blivit lämnad bakom mig, och som jag sagt så
många gånger förr; du kommer att bli så jävla ensam
en dag. Det är inte bara jag som lämnar dig. ALLA
kommer att inse vilken slags person du egentligen är.

Kan inte ens säga vad det var som höll mig kvar så
länge. Jag är glad att det är över, att jag insett och
att det aldrig kommer att hända igen. Jag är fri.

Jag gav aldrig upp dig när du försvann,
långa dagar blev till nätter, sen till år.

Allting har förändrats och du finns inte kvar.

Jag har hört att du träffat nån, jag har hört att hon är
allt jag inte var. Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar
med den tanken varje dag, och jag hör att hon är den rätta.
Ja, dom säger att du verkligen menar det. Och jag hatar att
jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta, mitt
hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta. Och jag skäms
för att säga att du är kvar i mig, skratta åt det, för då kommer
jag kanske över det. Hur kunde du falla när hon sa, jag älskar
dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Mina vänner säger: "Vakna upp och sluta tänk på det", men vad
vet dom? Nu är nån annan än jag närmare livet, innan det kunde
jag utan och innan. Jag kunde haft det så för alltid men jag föll
för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans, du kan sluta
dina ögon och aldrig känna dig ensam. Och alla vill väl ha dig nu,
dom har ju väntat på det här. Och jag hatar att jag älskar dig
och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Det var en gång, det var en fest och jag gick med nån för hon
påminde om dig, men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut
genom dörren och jag gick genom den tidiga morgonen, den rena,
tidiga morgonen och jag visste inte varför jag gjorde så.
Åh, jag visste inte varför.

Jag har hört att du träffat nån och den här gången är du riktigt säker,
och jag hatar att jag älskar dig. Älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Vet inte vad jag ska tro eller känna mer, allting verkar ha varit bortkastat
och själv står jag kvar, ensammen och förvirrad. Minsta lilla påminnelse
får allt att vändas upp och ner, det känns tomt, jag känner mig lurad.
Jag vill inte känna mer, vill inte att alla minnen spelas upp gång på gång
och jag vill bara komma bort. Åka iväg, glömma allt som hänt och som
fortfarande händer, det där som fick mig att omvärdera allt. Jag förlorade.

Hur ska man kunna leva med att man förlorade det som betydde allt, veta
att allting är utbytbart? Hur ska man komma över smärtan, hur ska JAG
komma över att jag gjorde ett stort misstag..? Samma scenarion spelas
upp i mitt huvud, jag ångrar allt jag sagt, men inget jag säger eller gör
kan få saker att ordna sig. Jag sumpade det och jag hatar mig själv för det.



Det är över, verkligen över men det är bara jag som gråter.

Det var bara strimmor.


Det blev fel från första början. Och det är försent nu.
Gör det jag ska och håller mig undan från resten, du
kan inte vara inblandad i mitt liv mer. Du måste bort.

Det gör så förbannat jävla ont.

Så fort det blir lite jobbigt så försvinner du.

Det är nästan pinsamt hur godtrogen och lättlurad jag
egentligen är. Föll för det igen, trodde att det kanske
skulle hända något. Vem försöker jag egentligen lura?
Varför överväger jag ens att ta tag i det igen? Det är
ju inte jag som behöver tänka över mitt liv och mitt
beteende, det är ju faktiskt du. Men du vägrar få
någon som helst hjälp, ensam är tydligen stark. Vi
får se hur långt du kommer på det, jag väntar inte
på att du ska ''leka av dig'' och jag väntar inte på
att du ska börja inse. Det borde du redan ha gjort.
Du kommer att bli helt ensam en dag.

Så fort du märkte att jag sakta började försvinna
bort så var du där igen, du ångrar dig, mår så
dåligt över vad som hänt, önskar att du varit
annorlunda. I helvete att du gör. Du trivs helt
perfekt med dig själv och ditt liv, frågan är bara vad
jag har för plats där. Och vad du egentligen ska ha
mig till. Åååh, varför måste jag vara så förbannat
dum jämt? Men du visar verkligen var du går för,
varje jävla dag. Jag måste bara inse att det kommer
aldrig en ändring, det kommer aldrig att bli vi igen.
Det kommer aldrig bli som det egentligen var tänkt.

Jag kände ingenting. Jag tänkte ingenting, iallafall inte på dig.
Och det kändes bra, tills jag fick se dig. Allting började göra
ont igen även fast jag vet hur bra jag egentligen kan ha det
nu. Kan göra vad jag vill, säga vad jag vill, leva som jag vill.
Men ändå är det bara dig jag vill dela det med, vilket är helt
oförklarligt. Du ska ju inte finnas mer, du ska ju vara borta nu.

''Den första dagen du vaknar upp utan att det göra ont är dagen
då ditt liv börjar om och du inser hur bra du faktiskt har det nu''
Idag var dagen jag vaknade upp utan att känna, men det var för
nära. Det är inte över än, det kommer inte att sluta göra ont.

Det är över igen, den här gången för alltid som det verkar.
Såg fram emot så mycket, jag kanske aldrig visade det,
men hur man än vänder och vrider på det så har jag förlorat.
Jag har fått höra det jag egentligen behövde, nu kan jag nog
ta mig vidare. Har storslagna planer just nu, trodde bara inte
att jag skulle uppleva dem ensam. Det är det värsta. Efter allt
som hänt, vad jag upplevt och känt, kan jag verkligen vara
själv nu? Det känns tomt, något fattas och jag vet vad det är.
Saknaden gör det svårt att andas, varje andetag gör ont.

En dag kommer det en ny, någon som jag inte behöver be om
saker för att det ska hända, någon som faktiskt uppskattar
att jag finns där, någon som kan göra något så simpelt, fast
ändå så betydande att hela ens värld skulle vändas uppochner.
På ett bra sätt. Nu är allting bara felvänt, konstigt, kallt och
frånstötande. Nu finns det inga fler hållhakar, inga vackra
stunder att falla tillbaka på när saker är som sämst. Nu
finns vi:et inte kvar, det är du och jag. Du som aldrig gav det
en chans, du som bara gav upp men ändå skulle hålla mig kvar
''utifall''. Jag som försökte men blev bortstött och jag som nyss
gav mig själv rätten att gå vidare utan att se tillbaka. Det gör ont.

Alltför ofta har jag börjat tänka på vad som skulle ha varit om
jag gjorde ett annorlunda val då. Ett annat liv med en annan
människa, som kanske kunnat gett mig mer. Fast samtidigt,
hade jag fått välja igen hade jag gjort samma val. För det
var DU. Han som jag skulle uppleva saker med, dela mitt liv
med och han som jag skulle kunnat göra allt för. Försent.

Jag var aldrig det viktigaste, jag var aldrig någon du kunde
göra allt för och jag var aldrig tillräcklig för dig. Men jag försökte.
Det gjorde jag verkligen, men det var aldrig nog. Jag betydde
aldrig så mycket att du kunde göra en förändring. Var det värt det?

Tillslut är alltihop ett avlägset minne om en tid och en människa som
förändrade hela min världsbild. Jag försöker att inte se tillbaka igen.
Det är fortfarande för nära, för nytt och alldeles för smärtsamt.

Vet inte om jag borde vara så misstänksam och
nervös som jag faktiskt är. Förmodligen har jag
en anledning till det, jag har haft rätt förr. Alltid.

Nej, litar inte direkt på dina ord, de är meningslösa.


Vad du än gör, låt det inte hända igen.

Trillade dit igen, trodde på allt du sa, trodde på en
förbättring. Trodde jag var värd något för dig. Men
jag hade fel igen, allting var bara tomma ord, det
var bara.. Ingenting. Den sista chansen, det sista
försöket och du bara struntade i det. Försökte inte
ens, men jag antar att det också är mitt fel.

De bleknar lite mer för varje dag, suddas ut och raderas bort.
Hur blir det sen? Kommer det bli som det var tänkt, eller
kommer allting bara försvinna? Vad blir ihågkommet och hur
mycket blir glömt? Hinner det bli insett innan det är försent?
När är det  egentligen försent?

Av någon anledning måste jag bara finna mig i
saker och ting. Vad hände med jämlikheten?

Jag hatar dig så mycket, bara att se dig får
mig att vilja spy, bara tanken på dig äcklar
mig. Trots det tycker jag synd om dig, för du
är inte ens värd att spottas på. Du är ingenting.

Åter igen; rastlösheten, oron, känslan av att något är fel.
Det var då själva fan, ska det någonsin kännas okej?



Det kanske inte är min rätt, det kanske är ogrundat, men hur
blir man säker? Kommer det någonsin till den punkt då allting
bara faller på plats och man ser saker klart och tydligt? Fan.

Har ju berättat, förklarat, försökt att få någon förståelse, orkar
inte vara den förståndiga. Försökte iallafall, men finner mig ändå
i att det inte gav någonting, utom för stunden. Bara just då.
Var försvann resten av tiden? Den man haft tankar om, planerat,
sett ett mål med? Det går inte att tillförlita sig på nuet, inte såhär.


Alltför ofta finns det där, hugger tag, river och sliter sönder. Känslan
av att vara tillbaka försvinner aldrig, varje sekund finns den där och
driver till vansinne. Det är inte jag, har aldrig varit en sådan person,
men allting är bara så fel just nu. Och jag försökte, nu är det upp
till dig om du orkar finna dig i det. Har ärligt talat mina tvivel.