Sandra

Fel saker vid fel tidpunkt. Fel beteende, fel person, Fel.
Det är inte långt kvar nu och jag har av någon anledning
dessa förhoppningar fast jag egentligen lärt mig att de
ger mig något. Fast kanske? Hur skulle det gå och hur
skulle det egentligen bli? Jag vet inte, men jag skulle
nog chansa och ta konsekvenserna om det verkligen inte
gick. Ge och ta, det är vad det handlar om. Och tillit.

Det är osäkerheten som förstör, skulle ge vad som helst
bara för att slippa den. Att ha självförtroendet att lita på
att det inte bara är jag som vill ha kvar det här, att kunna
tro igen. 1/7 på sin höjd, 3, det funkar inte hur ska då det
bli sen. Fördelar och nackdelar, vilket väger tyngst? Så
jämnt det kan bli nu, men värt det om allt bara blev OK.
OK!? Nej jag behöver inget mer, det är vad jag vill och
vad jag vill ha som spelar roll nu. Det andra kommer
förhoppningsvis av sig själv så småningom. Bristen på tillit
förstör, min osäkerhet förstör, min glappande käft förstör.
Felande länkjävel. What to do? Ingen att prata med om det,
ingen att kunna vara objektiv och realistisk med. Vågar inte
chansa och berätta, en av de få gångerna i mitt liv jag är
konflikträdd. Orken finns inte för att ta det. Än.

Allt som hänt, det går inte en dag utan att tankarna far dit.
Tanken på att.. Fan, blir ju galen på det. Och rykten. Vad
ska jag tro? Alla olika sidor, anpassar, försöker. Men det
blir ändå inte rätt, på något vis blir det aldrig rätt. Att göra
det rätta? Det svaret vet jag redan, men jag vill inte, det kan
gå. Eller? Jag behöver ett svar, ett riktigt jävla svar. En handling,
så mycket mer än tomma ord, kan få mig att inse. Jag vet vad
jag vill, men hur ska jag göra? Utdömd, utan något direkt värde,
so it seems. Mina förändringar är gjorda, försöker hålla kvar
vid allting samtidigt men går det framåt eller bakåt? Kvar där
jag en gång började?

Det är inte lång tid kvar nu. Vad fan gör jag? Helvete, jag kan inte.
Det kommer att bli så jävla tomt och konstigt, det var en del av mig.
Ett av de finaste minnen någon kan ha, sumpar jag allt nu? Hela tanken
kan vara så krossad att ingenting kan laga den, allt jag ville ha, min framtid
kanske låg där. Ödets nyck? Eller bara mänsklighet? Kunde inte stå
emot, jag var där, men ändå.. KUNDE INTE STÅ EMOT. Vad fan gjorde
du inte det för!? Skit, skit, skit. Det kommer att förfölja mig så länge nu.
Aldrig känt sådär, maktlösheten, tomheten, paniken, ångesten. Det har
aldrig varit så starkt som det var då. Den dagen. De veckorna. Den tiden.
Hur ska jag veta? Det gick emot allting jag trodde på, jag var godtrogen.
Inte nu längre, för jag vet hur människor kan såra varandra nu. Never
been there before. Levde i en bubbla där allting var någorlunda bra. Det
funkade liksom, upp och nedgångar som en normal människa, kanske
lite mer neråt men det funkade fortfarande. Jag kunde fortfarande stänga
av. Den egenskapen försvann samma dag som jag upptäckte att jag hade
ramlat dit. Att jag var kär, igen. Det skulle ju inte hända, verkligen inte.

Allting hade varit frid och fröjd om jag bestämde mig för att inte vilja mer.
Men jag kan inte. Det betyder för mycket för att bara kunna släppa taget
om och glömma. Jag vill inte glömma eller förlora. Jag vill bara vara där
igen. På de där platserna, -09, LW, S/R/G. Tankarna hamnar alltid tillbaka
dit, hur jag än försöker så hamnar jag alltid där igen. Det var bra. Det
var underbart. Det var rätt. För mig iallafall. Jag saknar det, att veta nästan
exakt hur det var, vad jag kände och gensvaret. Jag saknar allt.

Ingenting är säkert längre, varför fortsätta såhär när svaret finns i dåtiden?
Vetskapen om vad som fungerar finns ju där, men den utnyttjas inte. Hakar
upp på småsaker, saker som förstoras, vad fan, skärpning. Det håller inte,
märks inte det alls? Freakar ur, vad fan gör jag? Försöker, mitt humör är
inte okej, men försöker så gott jag kan. Gav tid, får jag det tillbaka nu?
Behöver det. Egentligen mer än vad det finns, men jag vill inte förlora.
Kan inte förlora, för mycket har blivit satsat. All-in nu? Vågar inte. Fan.


Jag är alldeles för förvirrad nu. Ingenting stämmer.

Vi visste ingenting om verkligheten, vi sökte
i det stora efter svar. Så många illusioner som
har rasat och så långa vägar kvar.

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv
i spegeln. Du har vaknat i fel säng, du har varit
kär och framtiden väntade som en farlig gåta.
Man har bråttom dit, sen är man där.

I en stad som får en att bli större än man är, men
i en ålder som sätter allt på jorden. Jag trodde att
jag visste vem jag var och vad jag ville men nu
skulle jag inte välja dom orden.


Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med
vårt hopp? Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger upp där elden
falnar men fortfarande glöder. Vi kan inte färdas, bakåt i
tiden och det skulle bara vara ett steg tillbaka. Jag hatar
min rastlöshet, det är så mycket som jag glömmer att bejaka.


Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran. Varje
torn du bygger upp ska nån annan rasa ner, nån idiot som
bara ser sin chans ska ta den. Vem som helst kan avge tomma
löften och göra hål där de lovar och svär, det är lätt att hålla
käften och svårare att säga som det är.

Hela tiden ändras det, igår fanns det en massa och
idag.. Ingenting. Nästan. NÅGONTING finns ju hela
tiden, det är bara styrkan som förändras. Och för
varje dag som går blir den bara svagare för det
är ju ändå så det ska vara nu. Det finns inget.

Det är tur att jag äntligen har lärt mig, förhoppningar
kommer jag ingenstans med. Ta det som det kommer bara.

Du har ju allvarliga problem. Någonting fattas. Det var jag
som i princip blev kallad för en jävla slampa och kunde
fara åt helvete, när det är du som är ett förbannat as. Och,
inte direkt oväntat, så börjar du ignorera mig igen. Seriöst,
vad fan är ditt problem? Jag har inte gjort ett skit, jo jag
gjorde ETT misstag, dina är så jävla många att jag har tappat
räkningen. Fy fan vad du är vidrig, så förbannat jävla vidrig.

Sparade bilder, sms och förmodligen ditt nummer kommer snart
att vara raderade och bortglömda. Du har ingenting att hämta här
längre. Falskhet och fegspel tar dig kanske långt där du är nu, men
absolut inte här och du kommer att bli genomskådad, det lovar jag.

Det finns bättre sätt att göra det på, tillexempel säga det själv istället
för att låtsas att jag inte existerar att vi aldrig haft något. Men nej, du
kommer väl snart och vänder upp och ner på allting igen när du vill
knulla och inte fått tag i annat. Men nu får du hitta någon annan, finner
mig inte i det här mer, det är sant som folk säger; DU FÖRTJÄNAR INTE MIG.



DU är den som förstörde det här, bara du. Glöm aldrig det.

Vad fan har jag gjort? Helvete.

Even if you were a million miles away
I could still feel you in my bed near me,
touch me, feel me. And even at the bottom
of the sea I could still hear inside my head
tellin' me, touch me, feel me.

You wore the crown, you made my body feel
heaven bound, why don't you hold me? Near me,
I thought you told me you'd never leave me

Looking in the sky I could see your face and I know
right where I fit in. Take me, make me, you know that
I'll always be in love with you right til' the end.

I'm walking through the rain again, thinkin'
about you, feelin' all the pain again. Everything's
so blue. You're so far, far away, far away. Please
come back and stay one more day, one more day.

Ger upp.

Den kom inatt, den som var väntad och den som var
behövd. Insikten. Äntligen. Det jag gjorde var fel, men
jag var tvungen för att få veta och för att se alla dina
lögner falla samman. Ja, jag blev ledsen men samtidigt
så lättad. Jag behöver inte dig, jag behöver inte dina
vackra ord och dina förbannade lögner. Jag är glad att
vi mötts men nu har din sanna person kommit fram och
jag vill inte ta del av den. Jag såg allt, och jag fattade att
jag hela tiden varit andrahandsvalet om ens det, och
jag fick nog bara höra lögner. Men jag fattar nu, verkligen.

Såg dig idag och det gjorde så jävla ont, blev förbannad
på mig själv och for därifrån. Två månader kvar, sen är
det över, då slipper jag vetskapen om den korta sträckan,
ignoreringen och hur ont allt faktiskt gör. Jag hatar det här.

Det går inte att bara fortsätta som om ingenting har hänt,
för du gjorde det värsta tänkbara mot mig och du borde
förstå själv hur det känns när du säger att du vill försöka
igen och sen vänder allting emot mig och blir så känslokall
så fort du fått mig dit du ville. Jag var på väg igen, att gå
vidare och börja om, men så kom du tillbaka och vände
upp och ner på allting för att sedan lämna mig sårad och
ledsen igen. Jag fattar inte vad du håller på med, är du
bara ute efter att jag ska må skit och tråna efter dig?

Jag kommer inte att göra det, tänker inte återgå till att
vara hon som endast dög till att knullas och sedan bli
bortkastad gång på gång. Jag vill inte höra dina dumma
bortförklaringar och undanflykter hela tiden, jag vill höra
sanningen för en gångs skull. Lögner har jag fått alldeles
för mycket av på sådan kort tid. Du vet exakt vad du håller
på med och varför, du är bara för feg för att säga som det
är. Du kommer att bli ensam en dag, först då kanske du
inser att människor inte är några leksaker som du kan
plocka fram vid behov och sedan kasta bort. Allting kretsar
inte kring dig, förstå det, du är inte den ende med känslor.

Nej, ingenting jag har gjort eller sagt har varit för att få dig
att må dåligt, oavsett vad du än säger. Jag har bara velat
ha några svar och få dig att förstå vad fan du håller på med.
Bad inte om en förändring för min skull utan för din egen.
Även fast du betett dig som ett svin mot mig så vill jag bara
att du ska ha det bra, och det säger väl tamejfan allt. Men inte,
på något vis blir allting vridet så det slutar väl med att det var
mitt fel att du knullade en annan. Ja, jag är jävligt förbannad
och bitter men jag har all rätt i världen att vara det nu. Varför
i helvete kommer du och säger att du vill försöka igen för att
sedan börja ignorera mig? Jag antar att jag inte passar in i
den lilla värld du lever i, för du är ju så enträgen om att passa
in och det säsongare gör är trots allt bara att supa, knulla och
jobba. Jag har varit så jävla dum och litat blint på dig, jag gav
dig allt jag hade plus lite till och blir ändå behandlad som..
Jag vet inte, finns inga ord som kan beskriva det.

Och nu, återigen har jag varit lika jävla korkad. JAG TRODDE
PÅ DIG IGEN, för kanske, kanske hade du insett att du inte
kan behandla folk hur som helst, men helvete vad fel jag hade.
Eller nej, korrigering, det är bara mig du behandlat som skit.
Bara alla andra tycker om dig så var det saksamma om din
''flickvän'' kom sist, alltid sist, aldrig någonsin prioriterad. Du
är dålig på förhållanden? Ja, men med lite förnuft så borde
till och med du förstå att man gör inte så mot den man säger
sig älska mer än allt annat. Du skulle göra allt för mig? I
helvete, gynnar det inte dig så är det ju skitsamma, för vem
fan bryr sig om jag blev sårad, besviken och ledsen?

Det här var ditt/dina jävla misstag och det är fan inte mitt
ansvar att ordna upp det DU har förstört. Men grattis Filip,
än en gång har du fått mig att ta på mig skulden för något
som jag inte gjort genom din jävla ignorans. Förbannat.
Jag hoppas att du snart inser vad du håller på med och hur
mycket du sårar mig genom att vara såhär. Förfan. Och det
jävligaste av allt, jag vet att jag skulle ge det en chans igen.


Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet och allt som vi gjorde den
stunden vill jag göra om för det ekar i huvet' och
det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria, men det visade sig dagen därpå att
jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria.

_____________________________________________


Du är resan som jag velat ska ta fart, du är gåtan
som jag aldrig löser klart, du är början på nåt nytt
och nånting underbart för mig, för mig, för mig.


Vissa saker betyder för mycket för att glömmas. Fan.