Sandra

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två.
Du har ett sätt att bara glömma när problemen tränger på,
ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill och när du kan,
ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för dig, jag räcker
inte fram. Men, du har så svårt att vara ensam så du går till "lilla mig",
men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Det går framåt, med små, små steg. Kommer längre ifrån för varje dag.
Det känns lättare och lättare ju fler mil jag lägger bakom mig, ju fler
saker som blir kvarlämnade på vägen. Det går bra nu. Det ordnar sig.