Sandra

I want to live, I want to give, I've
been a miner for a heart of gold.
It's these expressions I never give
that keep me searching for a heart
of gold and I'm getting old.

En dag kvar, en jävla dag. Var tog all tid vägen? Var tog alla
timmar, minuter, sekunder vägen? Förslösade och bortkastade.

Osäkerheten gör allting så mycket svårare än vad det borde vara.
Ena stunden är det som det ska vara, nästa vet man inte ens vad
som hände. Känslan av att bli bortglömd, bortkastad gör sig allt
starkare för varje minut som går, kommer det att bli så? Kommer
det fortfarande finnas plats i ditt liv? Stundtals finns det där, allting
som krävs för att tron på att iallafall minnet kommer att leva kvar.
Stundtals försvinner all säkerhet och att bli ihågkommen är inte
ens att tänka på. Allt jag ber om är att inte bli glömd och förkastad,
vill finnas någonstans där inne som något av värde. Något att
blickas tillbaka på, något att sakna om än så lite. Är det för mycket?

En i mängden, ett ansikte, diffust och svårt att placera, är det vad
som väntas? Ett flyktigt minne, något odefinierbart som pockar på
uppmärksamheten men som aldrig kommer fram, är det allt? En
person som inte är värd att kommas ihåg, som bara utesluts, är
det så det kommer att bli? Varför känns det som att allt slutar så?

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om 
jag behagar se tiden an. Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom. Jag vill vara lite mer för dig inatt. Men ibland så 
är jag fast. Kan du känna likadant? Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant. Och ibland är allting kaos, och jag 
blir mörkrädd mitt på dan. Ibland behöver jag en paus och är du 
hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan.

Här finns allt kvar.