Sandra

I don't want this, remember that
I'll never forget where your at.
Don't let the days go by.


Egentligen borde glädjen vara ett faktum nu, egentligen borde det kännas bra. Egentligen.
Ångestklumpen i magen växer för varje dag, varje timme, varje minut. Ju längre tid som
går desto mer missar jag, så många stunder och minnen som går förlorade. De fick
aldrig ens chansen att påbörja sin existens, de fick aldrig en chans att hjälpa till att forma
mig som människa. Vem vet vad de kunnat åstakomma? De hade kunnat göra allt bättre
eller sämre, risken hade varit värd att tas. Vad som helst för att lösa det här, göra allt bra.

Det lilla hopp jag hade har slagits ner till marken, stampats på, blivit bespottat, smutsats
ner. Det kanske var lika bra, i slutändan kanske det visar sig att det var för mitt eget bästa.


Det är inte jag som är negativ mot livet, det är livet som är negativt mot mig.

Hur vet man? Hur vet man vad man vill när tankar och känslor drar
åt helt olika håll? Ena stunden känns allting så självklart och i nästa
är all självsäkerhet som bortblåst, kvar finns bara känslan av otillräcklighet
och tankarna som snurrar i huvudet. Tiden har börjat rinna ut. Tick-tack.

Du gör mig så förvirrad, jag vet inte var du är. Du byter skepnad, anpassar
dig efter umgänge, jag vet aldrig vilken person jag kommer att möta.
Det är svårt. Och ingen kan hjälpa mig nu, det hänger på mig.

''Du är hård på ytan, men egentligen är du bara rädd för att bli sårad eller sviken''
Sanningen eller är det bara ett första intryck man får? Kanske vissa är så
bra på att läsa av andra människor att de redan efter bara några få gånger
vet hur du fungerar och vem du är? De ser igenom muren, den existerar inte ens.


Tomma skratt från orörliga munnar ekar efter mig, blickar från blinda ögon
bränner i nacken. Jag skärmar av mig, flyr denna värld till något bättre, långt
bort dit ingen når. Bort till min egen gråzon där allt och inget existerar, där
ingen kan tala om för mig hur det ska vara, hur man ska bete sig. Normer
och regler har ingen plats här, det är bara jag och mina tankar. Bara vi.


I keep
No time for tears
No time to run and hide
No time to be afraid of fear
I keep no time to cry

Jag bryts ner bit för bit, delarna plockas upp och formas till
någon ny. En främling stirrar tillbaka på mig i spegeln,
mina ögon ser mig men det är inte jag, det gamla är borta
och ersatt med det nya. Är det bara jag som märker det?

Det går bra nu. Det löser, allting kommer att gå bra.
Jag vet vad jag vill och jag ska ha det.