Sandra

Du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann, vi måste
inte hålla tankarna klara. Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i
världen, vart än vi kom ifrån, vart än vi ska nånstans. Håll min
hand i vimlet, människor som tror har en chans, människor som
tror har en chans. Strimmor, är grus i våra ögon, vart ska vi åt för
håll? Jag kommer aldrig hitta hem igen så det spelar ingen roll.


Det hela var visst en lek, jag var bara en pjäs i ett dåligt spel, jag var den
som förlorade. Dumt nog trodde jag på allt, alla ord, alla handlingar. Trodde
det var äkta, men som så många gånger förr hade jag fel. Borde ha lärt mig
nu, egentligen borde jag bara kortsluta mig själv och aldrig mer sätta mig i
den här sitsen igen. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre, vill stänga av,
inte känna mer men ändå vill jag att allting ska finnas kvar. Känslorna får en
levande, men livet som en känslokall varelse låter så väldigt mycket bättre just
nu. Inga sorger, ingen besvikelse, ingenting. Helvete, helvete, helvete.

Vad krävs för att det ska börja gå åt rätt håll igen?