Sandra

Allt oftare har jag hamnat tillbaka till DET DÄR.
Ångesten, förnedringen, ovissheten, varje sak
spelas upp om och om igen, känner varje känsla
som jag gjorde då. När ska det försvinna?

Vet att jag inte borde, men det känns för mycket för
att komma undan från det. Kan du inte bara försvinna?

Du verkar vara intresserad av en person mot
din vilja. Det är bäst att tänka efter före.



?

Finns det inget annat? Är det verkligen allt? Har verkligen
ingen lust att fara härifrån just nu, inte någonstans. Varje
liten sak drar mig tillbaka till det som jag försöker att inte
tänka på, det som jag bara vill glömma för det sårar fortfarande
lika mycket som det gjorde då. Om inte mer. Kanske det är
dags nu, att låta det vara och gå min väg utan att vända om. 

Sömnlösa nätter, dagar fyllda med oro och tveksamhet,
hur länge orkar man? Osäkerheten på viljan blir starkare
för varje tanke, bild och scenario som dyker upp i huvudet.
Ingenting kan egentligen återgå till det vanliga, inga frågor
har blivit besvarade och för varje gång de ställs urartar
allting. Några simpla svar, för att få oron att lägga sig lite
är det inte värt tydligen. Naiv? Kan hända. Idiotisk? Åja.

Men what to do? Den som kan styra över tankar och
känslor är en lyckligt lottad människa, var en sådan en
gång men det försvann. Tappade den mest skyddande
egenskapen när allting blev kaos och uppochner, då när
det jag trodde på och hade drömmar om slängdes bort
som något utan värde. Och tamejfan. Nu vet jag inte.

Det är inte vackert eller värdigt att gräva ner sig i det förflutna
och sakna det gamla. Man kommer, hur mycket man än kämpar,
inte få samma sak tillbaka. Man går vidare vare sig man vill det
eller ej. Man lär sig att glömma och börja om på nytt. Det gör ont
och tar lite tid, men det går. Det fungerar faktiskt.


OVER AND OUT?


___


Mina tankar kastas tillkaka till den kvällen. När jag fick svar
på vad jag misstänkt, och kylan jag fick tillbaka. Aldrig i hela
mitt liv har jag varit så sårad, känt mig så förödmjukad och
ovärderlig. Och veckorna efter.. Hur dåligt jag mådde, hur
ofta jag grät okontrollerat. Och hur ignorerad jag blev. Och
alla visste om det, utom jag. Fan vad det här har sårat mig.
Jag vet inte hur jag ska göra för att våga lita på dig igen.

Kontakten borde sägas upp, men skulle bara få en massa
lögner och sådana klarar jag inte av mer. Inte en gång till.

Det värsta av allt är ändå hur du satt i mitt kök någon dag
före och lovade på allt du har att du ville ändra dig, att jag
var den du älskade och ville vara med. Sen gjorde du sådär.
Jag förstår inte. Det övergår mitt förstånd hur man kan göra så.
Efter 2 dagars tystnad får jag ett ''Jag älskar dig''-sms och
jag blev så jävla glad. Sen kom det. Den där jävla käftsmällen.
Det där som tamejfan krossade mig totalt. Allting kändes så
falskt och meningslöst, bortkastad tid och totalt värdelöst.
JAG KÄNDE MIG VÄRDELÖS. Det gick tillochmed så långt att
jag spårade ur fullständigt, tog på mig skulden för allt, grät,
skrek, försökte förstå. Det gör fortfarande lika ont nu som då.

Varje gång jag ber om svar så blir det bråk, varför kan du inte
inse att det är svar jag behöver för att kunna släppa det här?
Behöver veta vad som hände, vad som fanns i ditt huvud, och
hur du kunde göra såhär. Jag måste veta, annars kommer det
här inte att fungera. Klarar inte av det. Och säg inte: jag vet inte..

Borde känna något, förutom osäkerheten, vad som helst, men
det gör jag inte. Till största delen. Ibland känns det som ett
slag i magen men det händer inte alltför ofta nu, bara den
där oron över att inte riktigt ha någon kontroll och inte veta
finns där hela tiden. Vetskapen om små saker driver mig till
vansinne, bilder och ord bildar hela scenarier i mitt huvud och
jag kan inte göra något. Det värsta är att det skulle kunna hända
igen och igen utan att jag får veta, till slut skulle det komma
fram och jag skulle stå där mer förödmjukad och sårad än någonsin.
Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till, att veta att allting varit
bortkastat, att ha blivit spottad och stampad på fast man gett
allt, fan vad det skulle knäcka mig. Bara tanken på det..

Det borde kännas annorlunda, det borde inte bara vara min
osäkerhet som känns. Men kan inte göra något. Vänta och känna.

Alla dessa jävla småsaker, de förstör så förbannat mycket.
Finns så många saker jag vill säga, ifrågasätta, veta, men
inget av det lär hända. Fan vad jag inte orkar ha det såhär.

Det kändes helt okej. Ett tag. Tills alla dessa småsaker dyker
upp hela tiden. Hur fan ska någon klara av något sånt här utan
att bli sinnessjuk? Går som på nålar hela tiden, är alltid på
helspänn, bara väntar på att få höra, se eller få den där känslan
igen. Överanalyserar allt, eller gör jag det? Har jag rätt? Fan.

Vill skrika, slå, sparka, gråta, spotta, men besvikelsen är
för stor. Borde åter igen inte ha haft för stora förhoppningar
så jag har bara mig själv att skylla nu. Du gjorde ditt val. Du
prioriterade annat, och jag finner mig inte i att alltid hamna
sist längre. Sista kvällen och sedan ett halvår, du har inte så
mycket att komma med nu, jag hade verkligen rätt och jag
hatar det. Skitsamma, sista kvällen för säsongen. Gör vad du
vill men jag orkar inte. Fan i helvete att det ska vara så jävla
svårt att TÄNKA EFTER och FÖRSTÅ jämt. Vad är felet?

Sista jävla kvällen, tänker inte ens bemöda mig med det här.

Det är så nära nu, hur blir det? Ett tvärt slut eller ett utdraget
plågande? Hur länge orkar man och hur länge går det innan
ett misstag händer? Inställningen är inte den bästa längre, inte
så som den en gång var. Det kommer att bli skönt, men ändå..
Vet hur jag kommer att må och hur mycket jag kommer att
sakna, det bleknar med tiden, men vill jag verkligen det?

Bra. Tvärvändning. Dåligt. Tillbaka till bra. Mellanting.
Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt, men att
stanna känns så rätt. Jag vill inte tänka framåt men är
livrädd att fastna här, jag vill bara ha en sista chans.

Pendlar fram och tillbaka mellan ovisshet och säkerhet.
Jag vet, har ingen rätt att kräva någonting, att förhoppningar
är rätt meninslöst och att det snart är över. Förmodligen.
Så vad fan. Får ta vad som ges nu och glömma senare.

Fel saker vid fel tidpunkt. Fel beteende, fel person, Fel.
Det är inte långt kvar nu och jag har av någon anledning
dessa förhoppningar fast jag egentligen lärt mig att de
ger mig något. Fast kanske? Hur skulle det gå och hur
skulle det egentligen bli? Jag vet inte, men jag skulle
nog chansa och ta konsekvenserna om det verkligen inte
gick. Ge och ta, det är vad det handlar om. Och tillit.

Det är osäkerheten som förstör, skulle ge vad som helst
bara för att slippa den. Att ha självförtroendet att lita på
att det inte bara är jag som vill ha kvar det här, att kunna
tro igen. 1/7 på sin höjd, 3, det funkar inte hur ska då det
bli sen. Fördelar och nackdelar, vilket väger tyngst? Så
jämnt det kan bli nu, men värt det om allt bara blev OK.
OK!? Nej jag behöver inget mer, det är vad jag vill och
vad jag vill ha som spelar roll nu. Det andra kommer
förhoppningsvis av sig själv så småningom. Bristen på tillit
förstör, min osäkerhet förstör, min glappande käft förstör.
Felande länkjävel. What to do? Ingen att prata med om det,
ingen att kunna vara objektiv och realistisk med. Vågar inte
chansa och berätta, en av de få gångerna i mitt liv jag är
konflikträdd. Orken finns inte för att ta det. Än.

Allt som hänt, det går inte en dag utan att tankarna far dit.
Tanken på att.. Fan, blir ju galen på det. Och rykten. Vad
ska jag tro? Alla olika sidor, anpassar, försöker. Men det
blir ändå inte rätt, på något vis blir det aldrig rätt. Att göra
det rätta? Det svaret vet jag redan, men jag vill inte, det kan
gå. Eller? Jag behöver ett svar, ett riktigt jävla svar. En handling,
så mycket mer än tomma ord, kan få mig att inse. Jag vet vad
jag vill, men hur ska jag göra? Utdömd, utan något direkt värde,
so it seems. Mina förändringar är gjorda, försöker hålla kvar
vid allting samtidigt men går det framåt eller bakåt? Kvar där
jag en gång började?

Det är inte lång tid kvar nu. Vad fan gör jag? Helvete, jag kan inte.
Det kommer att bli så jävla tomt och konstigt, det var en del av mig.
Ett av de finaste minnen någon kan ha, sumpar jag allt nu? Hela tanken
kan vara så krossad att ingenting kan laga den, allt jag ville ha, min framtid
kanske låg där. Ödets nyck? Eller bara mänsklighet? Kunde inte stå
emot, jag var där, men ändå.. KUNDE INTE STÅ EMOT. Vad fan gjorde
du inte det för!? Skit, skit, skit. Det kommer att förfölja mig så länge nu.
Aldrig känt sådär, maktlösheten, tomheten, paniken, ångesten. Det har
aldrig varit så starkt som det var då. Den dagen. De veckorna. Den tiden.
Hur ska jag veta? Det gick emot allting jag trodde på, jag var godtrogen.
Inte nu längre, för jag vet hur människor kan såra varandra nu. Never
been there before. Levde i en bubbla där allting var någorlunda bra. Det
funkade liksom, upp och nedgångar som en normal människa, kanske
lite mer neråt men det funkade fortfarande. Jag kunde fortfarande stänga
av. Den egenskapen försvann samma dag som jag upptäckte att jag hade
ramlat dit. Att jag var kär, igen. Det skulle ju inte hända, verkligen inte.

Allting hade varit frid och fröjd om jag bestämde mig för att inte vilja mer.
Men jag kan inte. Det betyder för mycket för att bara kunna släppa taget
om och glömma. Jag vill inte glömma eller förlora. Jag vill bara vara där
igen. På de där platserna, -09, LW, S/R/G. Tankarna hamnar alltid tillbaka
dit, hur jag än försöker så hamnar jag alltid där igen. Det var bra. Det
var underbart. Det var rätt. För mig iallafall. Jag saknar det, att veta nästan
exakt hur det var, vad jag kände och gensvaret. Jag saknar allt.

Ingenting är säkert längre, varför fortsätta såhär när svaret finns i dåtiden?
Vetskapen om vad som fungerar finns ju där, men den utnyttjas inte. Hakar
upp på småsaker, saker som förstoras, vad fan, skärpning. Det håller inte,
märks inte det alls? Freakar ur, vad fan gör jag? Försöker, mitt humör är
inte okej, men försöker så gott jag kan. Gav tid, får jag det tillbaka nu?
Behöver det. Egentligen mer än vad det finns, men jag vill inte förlora.
Kan inte förlora, för mycket har blivit satsat. All-in nu? Vågar inte. Fan.


Jag är alldeles för förvirrad nu. Ingenting stämmer.

Vi visste ingenting om verkligheten, vi sökte
i det stora efter svar. Så många illusioner som
har rasat och så långa vägar kvar.

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv
i spegeln. Du har vaknat i fel säng, du har varit
kär och framtiden väntade som en farlig gåta.
Man har bråttom dit, sen är man där.

I en stad som får en att bli större än man är, men
i en ålder som sätter allt på jorden. Jag trodde att
jag visste vem jag var och vad jag ville men nu
skulle jag inte välja dom orden.


Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med
vårt hopp? Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger upp där elden
falnar men fortfarande glöder. Vi kan inte färdas, bakåt i
tiden och det skulle bara vara ett steg tillbaka. Jag hatar
min rastlöshet, det är så mycket som jag glömmer att bejaka.


Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran. Varje
torn du bygger upp ska nån annan rasa ner, nån idiot som
bara ser sin chans ska ta den. Vem som helst kan avge tomma
löften och göra hål där de lovar och svär, det är lätt att hålla
käften och svårare att säga som det är.

Hela tiden ändras det, igår fanns det en massa och
idag.. Ingenting. Nästan. NÅGONTING finns ju hela
tiden, det är bara styrkan som förändras. Och för
varje dag som går blir den bara svagare för det
är ju ändå så det ska vara nu. Det finns inget.

Det är tur att jag äntligen har lärt mig, förhoppningar
kommer jag ingenstans med. Ta det som det kommer bara.

Du har ju allvarliga problem. Någonting fattas. Det var jag
som i princip blev kallad för en jävla slampa och kunde
fara åt helvete, när det är du som är ett förbannat as. Och,
inte direkt oväntat, så börjar du ignorera mig igen. Seriöst,
vad fan är ditt problem? Jag har inte gjort ett skit, jo jag
gjorde ETT misstag, dina är så jävla många att jag har tappat
räkningen. Fy fan vad du är vidrig, så förbannat jävla vidrig.

Sparade bilder, sms och förmodligen ditt nummer kommer snart
att vara raderade och bortglömda. Du har ingenting att hämta här
längre. Falskhet och fegspel tar dig kanske långt där du är nu, men
absolut inte här och du kommer att bli genomskådad, det lovar jag.

Det finns bättre sätt att göra det på, tillexempel säga det själv istället
för att låtsas att jag inte existerar att vi aldrig haft något. Men nej, du
kommer väl snart och vänder upp och ner på allting igen när du vill
knulla och inte fått tag i annat. Men nu får du hitta någon annan, finner
mig inte i det här mer, det är sant som folk säger; DU FÖRTJÄNAR INTE MIG.



DU är den som förstörde det här, bara du. Glöm aldrig det.

Vad fan har jag gjort? Helvete.

Even if you were a million miles away
I could still feel you in my bed near me,
touch me, feel me. And even at the bottom
of the sea I could still hear inside my head
tellin' me, touch me, feel me.

You wore the crown, you made my body feel
heaven bound, why don't you hold me? Near me,
I thought you told me you'd never leave me

Looking in the sky I could see your face and I know
right where I fit in. Take me, make me, you know that
I'll always be in love with you right til' the end.

I'm walking through the rain again, thinkin'
about you, feelin' all the pain again. Everything's
so blue. You're so far, far away, far away. Please
come back and stay one more day, one more day.

Ger upp.

Den kom inatt, den som var väntad och den som var
behövd. Insikten. Äntligen. Det jag gjorde var fel, men
jag var tvungen för att få veta och för att se alla dina
lögner falla samman. Ja, jag blev ledsen men samtidigt
så lättad. Jag behöver inte dig, jag behöver inte dina
vackra ord och dina förbannade lögner. Jag är glad att
vi mötts men nu har din sanna person kommit fram och
jag vill inte ta del av den. Jag såg allt, och jag fattade att
jag hela tiden varit andrahandsvalet om ens det, och
jag fick nog bara höra lögner. Men jag fattar nu, verkligen.