Sandra

Det är nästan pinsamt hur godtrogen och lättlurad jag
egentligen är. Föll för det igen, trodde att det kanske
skulle hända något. Vem försöker jag egentligen lura?
Varför överväger jag ens att ta tag i det igen? Det är
ju inte jag som behöver tänka över mitt liv och mitt
beteende, det är ju faktiskt du. Men du vägrar få
någon som helst hjälp, ensam är tydligen stark. Vi
får se hur långt du kommer på det, jag väntar inte
på att du ska ''leka av dig'' och jag väntar inte på
att du ska börja inse. Det borde du redan ha gjort.
Du kommer att bli helt ensam en dag.

Så fort du märkte att jag sakta började försvinna
bort så var du där igen, du ångrar dig, mår så
dåligt över vad som hänt, önskar att du varit
annorlunda. I helvete att du gör. Du trivs helt
perfekt med dig själv och ditt liv, frågan är bara vad
jag har för plats där. Och vad du egentligen ska ha
mig till. Åååh, varför måste jag vara så förbannat
dum jämt? Men du visar verkligen var du går för,
varje jävla dag. Jag måste bara inse att det kommer
aldrig en ändring, det kommer aldrig att bli vi igen.
Det kommer aldrig bli som det egentligen var tänkt.