Sandra

Du tog mitt hjärta, slet ut det ur min kropp,
slängde det i backen och stampade på det.
Stopp.

Oföränderlig, man kommer tydligen långt med vackra ord och
löften. Existerar jag ens? Finns jag någonsin i tankarna, planerna?
Av någon anledning verkar jag inte vara värd att komma i första
hand någon gång, finner alltid mig själv längst ner på listan. Alltid
den som passar ibland, den som det inte är värt att försöka för.

Varje gång faller jag för det, tror och hoppas på att det ska
ordna sig fast jag egentligen vet att det är bortkastat. Varje
gång blir jag lika jävla sårad och besviken, varje jävla gång
hatar jag mig själv för att jag aldrig kan inse faktum. Finns
inget jag kan göra, hur mycket jag än försöker är det inte
värt något, kämpar på i onödan och det är tamejfan bara
jag som blir lidandes. Efter snart ett år står jag fortfarande
kvar på ruta ett, ingenting blev som lovat (oj, överraskning!).

Alla har så jävla rätt, tillochmed jag. Och det stör mig så
fruktansvärt mycket, jag vet själv vilken jävla situation jag
sitter i, men ändå är jag kvar. Fy fan, förhoppningar kommer
man inte långt med. Faktum är att man inte kommer någonstans
med dem, vilja fungerar inte heller när det bara är den ena
parten som har det. Så ja.. Det slutgiltiga? Jag vet inte, eller
ja, EGENTLIGEN vet jag precis allting, men jag kan inte förmå
mig till det. Känslor är ett förbannat påfund som man skulle
klara sig bättre utan, de förstör. Och i slutändan kommer
det ändå inte ha hänt något antar jag, så i vanlig ordning
strävar jag på i motvind. Ensam. Förbannat jävla ensam.