Sandra

Försöker desperat få fram mitt CV, det vill sig inte
givetvis, får lite panik måste ha det snarast. Måste
bort härifrån så fort jag bara kan, inget håller mig
kvar längre. Det finns inget som kan få mig att vilja
stanna kvar här, bara en massa ångest och problem,
just sånt som jag inte klarar av nu. Försökte iallafall,
försökte att stanna kvar här, försökte få saker och
ting att fungera och det gjorde det, ett tag. Sedan
kom rastlösheten och oron igen, det kryper i kroppen,
kan inte vara här. Det är för nära, men ändå så
förbannat jävla långt bort. Åker hellre härifrån än att
fortsätta med det här, det känns mindre med ett längre
avstånd. Det känns mindre att tro på det då, att aldrig
vara där, att aldrig mer behöva bli lika besviken.

Vet inte vad jag vill eller kan tro längre.

Helst skulle jag åka imorgon, utan ett ord, bara försvinna
bort ett tag. Få samla ihop mig själv och allting som
snurrar, börja om någonstans och glömma det som varit.
Om jag bara kunde lyssna på vad mitt förnuft säger, när
hände det att jag slutade med det egentligen? Jag gick
alltid efter det förr, jag visste vad som var bäst för mig, men
nu.. Det blir bara ignorerat för att jag är en tjurskallig jävla
idiot som aldrig inser att jag måste börja lyssna igen. Måste
hitta ett jobb, måste flytta härifrån, måste gör mig av med
sådant som sårar mig, måste börja lyssna på mig själv igen,
måste göra så mycket som aldrig kommer att bli av för jag
har fastnat här. En del av mig vill lämna, den större delen
vill stanna kvar och försöka. Fan ta allt.