We'll meet in the end

Who dares to love forever, when love must die?

Stunden då allt kändes som det ska kännas var egentligen bara
en tillfällighet. Ordet ''bestående'' är något icke-existerande, det
blev utraderat, endast naiviteten håller kvar små spillror av vad
fantasierna en gång handlade om, bygger upp ett hopp som troligtvis
krossas liksom det krossats så många gånger förr. Jag borde
verkligen lära mig någon gång, jag borde verkligen lyssna och
jag borde verkligen ta tag i allting. Men just nu; lever i fantasin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0