Sandra

Jag lever i en kuvös, ni vet.
Mitt liv är en skyddad verkstad
för meningslöshet. Mitt liv är en
välfärdsvals. Jag har allt men
jag har ingenting alls.

Jag var så tom & konstig förr.
Det är borta med vinden sen
jag låste min dörr. Här har jag
allt som behagar, på TV ser jag
barn med uppsvällda magar.

Jag ska skratta när det faller sönder,
inga tårar ska fukta mina torra kinder.
Inga svarta kläder, inget flor, jag ska
inte bära svart slips och svarta skor.


Så många hemligheter, saker som blir undanhållna men till vilken anledning?
Att begära ärlighet när man själv inte ger det är falskt, förtroendet har verkligen
försvunnit. Vrider, vänder, synar, det positiva går inte att se längre, bortkastat,
förslösat. Allting snurrar i huvudet, att försöka få grepp om något är omöjligt,
det glider genom fingrarna som vatten. Allt som krävs är ärlighet, inget annat.
Det är inte för mycket begärt om alla ord och handlingar är så sanna som det
sägs. Osäkerheten blir starkare för varje minut som går, det finns för mycket
för huvudet att bortförklara och ursäkta. Det går inte längre. Skriket av frustration
är på väg ut, lusten och viljan att riva, slita växer, det äter upp inifrån tills ett hål
öppnas och det släpps ut. Den välbekanta känslan av att åter igen stänga ute
alla människor och inte lita på någon lockar. Det finns inte ork för det här nu. Noll.


Du spelar nåt slags spel.
Och allting som skulle bli bra.