Sandra

Solen står högt över taken och vinden har vänt, isen har smält
och det luktar som vår. Du går genom stan som om ingenting
har hänt, lika verklig och vardagligt snygg som igår. Kom inte för
nära, du vet hur det blir, nu har jag mitt och du ditt revir och du vet
hur jag mår. Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt, jag måste
sova på saken. Våren har vaknat, men drivor i vitt ligger kvar över taken.

Det är varning för ras, gå så försiktigt
du kan. Dina ögon kan krossa min värld,
som stenar mot glas. Varning för ras.

Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra det tog lite kraft, men trots
allt var det skönt att det gick som det blev, att det blev som vi sa". Jag vill
säga nåt nytt, men det känns inte lönt. Du har nån i handen, jag skiter i vem.
                                            ____

De ensamma timmarna, tankarna som börjar snurra så fort lugnet lagt sig, all
osäkerhet och känslan av att något är fel, fel, fel. En falsk tillit är allt som ses,
den äkta göms undan, skuffas in i en vrå där den hålls fast. Den är knappt
existerande. Tvetydiga tecken försvårar, ge upp eller ge det en sista chans?
Har allting gått för långt? Oron ligger och gnager under dygnets alla timmar.
Ensam bland tusen.