Sandra

So, so you think you can tell
Heaven from Hell,
Blue skys from pain.
Can you tell a green field
From a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?



Så odefinierbart, så flyktigt. Som en skugga skymtandes i ögonvrån, mörk, diffus,
finns det verkligen där? Varje sinne är på helspänn, försöker gripa tag om det
okända, försöker förstå. Nyfikenheten och rädslan kämpar vilt för att ta makten.
Du skrämmer mig, men samtidigt dras jag till dig. Ibland vinner rädslan och jag
drar mig undan, ibland tar nyfikenheten över och jag finns där. Kampen inom mig
tar aldrig slut, under dygnets alla timmar finns den där, stretandes och lockande.

Du är en förvrängd spegelbild av mig själv, så lika men ändå motsatser. Frustrationen
växer, vem är du? Vad gör du med mig? Förvirrat försöker jag förstå dig, vill förstå,
kunna placera dig på rätt ställe men hela tiden förflyttar du dig. När jag tror att jag
fått ett stadigt grepp löses du upp och glider genom mina fingrar som vatten.
Du är en vålnad, ogreppbar och skrämmande, men ändå så lockande.

En svag beröring i mitt innersta, så svag att den knappt märks. Den lämnar en
vibrerande känsla efter sig, en känsla av otillräcklighet och oförstående. En slags
tomhet som inte funnits där förr har vuxit fram, mer och mer krävs för att fylla ut det.
Du fortsätter att gäcka mig, mina tankar, mina ord, mina sinnen och varje gång
hinner du komma undan innan jag ens hunnit förstå vad som hände.

You're under my skin
Vem är du?