Sandra

Remembering when you played me that first song.

Det lyste och strålade om dig, en stund var allt som i ett rus, en
tillfällig flykt från verkligheten, bort från den kalla, trista vardagen, bort
från alla tankar. Men till slut, som alltid, hann tiden ikapp, ingenting var
lika vackert längre, stunderna var inte längre lika speciella, orden räckte
inte riktigt till. Ruset avtog, betongen kändes så mycket gråare än förut,
människorna så otillräckliga och falska som de egentligen är och du, du
blev.. En av dem. En av dem i den gråa massan, robotarna. En av de alla andra.

För varje dag glider du längre och längre bort, bleknar. Minnena skaver och
plågar, drar mig tillbaka till det som var, påminner om vad som gått förlorat.
Naiviteten ersätts sakta med kyla för varje gång din röst ekar i mitt huvud,
för varje gång du manipulerar mig, för varje gång mina öron hör dina lögner.
För mycket har gått sönder för att kunna lagas, obarmhärtigt krossats till
obefintlighet, dött. Speglarna förstörs en efter en, vill inte se misslyckandet stirra
tillbaka med sina blåa ögon, omedvetet flackandes, för feg för att möta min blick.


Jag är en självplågande idiot.