Sandra

I am the one, Orgasmatron, the outstretched grasping hand
My image is of agony, my servants rape the land
Obsequious and arrogant, clandestine and vain
Two thousand years of misery, of torture in my name
Hypocrisy made paramount, paranoia the law
My name is called religion, sadistic, sacred whore.



En ständig värk i magen av oro. En stor klump som bara växer
dag för dag är nu inneboende i min kropp, den äter upp mig
inifrån, den viskar till mig när tystnaden är som störst, intalar
mig att det inte är någon mening att försöka. Jag kommer att
misslyckas. Ignorans är meningslöst, orons röst ekar i mitt
huvud konstant, den skriker och vrålar eller viskar med en len,
inställsam röst. Jag har rätt, du klarar det aldrig.


En ständig bultande huvudvärk. Sömnen vill aldrig infinna sig.
Jag känner mig som en zombie, allting jag gör är automatiska
handlingar som jag inte ens tänker på att jag gör. Jag märker
det inte ens, jag går bara vidare, försöker hålla mig uppe, men
mitt tänkande och medvetande försvann för många sömnlösa
nätter sen. Jag lever i ett töcken, men jag vill tillbaka. Tillbaka
till den verkliga världen, jag vill se och höra sådant som nu bara
susar förbi utan att jag hinner få grepp om det. Jag vill tillbaka.

En ständig värk av saknad. Jag vet inte vad jag saknar, men
något fattas. Något som jag tappat längs vägen, eller något
som jag fortfarande inte förlorat, något som kanske inte ens
dykt upp än. Försöker panikartat fylla tomheten med något annat,
fyller på men inget händer. Saknaden finns fortfarande kvar,
otillfredställd och värkande. Som ett stort, öppet sår, infekterat
och varigt. Jag vill laga mig själv, men jag har inte verktygen.


Jag försöker verkligen. Jag försöker.