Sandra

Det var så rätt, vi var så rätt. Vi hade våra uppgångar
och fall, men vi hamnade alltid på rätt spår igen. Vi
hittade alltid tillbaka till varandra, tills jag gjorde det
största misstaget i mitt liv och jag ångrar det för varje
sekund som går. Nu är det försent, alldeles försent.

Jag önskar att jag bara kunde vrida tillbaka klockan
och ställa allt tillrätta igen, så som det var menat att
vara. Jag saknar dig, jag saknar oss och jag kan inte
göra ett skit åt det förutom att glömma, gå vidare och
försöka leva. Men det är så tomt, något fattas mig.
Och det är först nu jag insett att det var du, du är den
där delen av mig som fattas, du är den delen som
skulle kunna ställa allt tillrätta igen men du har gått
vidare. Lämnat oss bakom dig och tagit dig framåt
medan jag fastnat kvar i det som var, oförmögen att
röra på mig. Kom tillbaka till mig, kom tillbaka.

Jag förstår inte hur du bara kan ha gått vidare bara
sådär, glömma allt vi hade, våra minnen. Jag kan
inte begripa det, men jag vet att jag måste inse att
det verkligen är över nu. Vi finns inte längre.