Sandra

Jag hör inte hemma där, passar inte in.
Halvexistens, om ens det?

Jag vill inte ändra skepnad, byta ut mig själv mot
något jag inte är bara för att det ska passa. Jag
kommer aldrig att bli den där personen, den där
perfekta, leende människan utan ett enda moln
på sin himmel. För många mörka tankar snurrar
omkring, för mycket ondska finns runt oss. Nej.

Now I know that I can't make you stay, but where's your heart?
And I know there's nothing I can say to change that part.

Det gör ingen skillnad hur många gånger jag än förbannar
mig själv för att jag står här just nu, gjort är gjort.

Vi söker meningslösa svar på meningslösa frågor. Vi jagar
efter sådant vi inte kan få fastän allt det vi behöver finns
framför våra irrande ögon. Vi nöter ut allt som någon gång
varit betydande för att än en gång få känna det vi gjorde
förr. Vi släpper aldrig taget om det som skadat oss, vi
lever kvar i förgångna minnen och självföraktet växer.

Lossa greppet, fall mot det okända. Släpp.

Who dares to love forever, when love must die?

Stunden då allt kändes som det ska kännas var egentligen bara
en tillfällighet. Ordet ''bestående'' är något icke-existerande, det
blev utraderat, endast naiviteten håller kvar små spillror av vad
fantasierna en gång handlade om, bygger upp ett hopp som troligtvis
krossas liksom det krossats så många gånger förr. Jag borde
verkligen lära mig någon gång, jag borde verkligen lyssna och
jag borde verkligen ta tag i allting. Men just nu; lever i fantasin.

Gör det jag borde ha gjort för länge sedan.


Känslokyla

I hang on every breath you take.
You dont need me like I need you.

Det är så lätt att fantisera, men människor förändras aldrig. Vackra ord
och löften uttalas och det slutar alltid med att någon krossas fullständigt.
Jag är rädd för svaret på min fråga.


En sak, redo att användas vid behov.

I can't figure you out, but a heart must be the one thing you were born
without. I've been wastin' my time. I don't know where I'll sleep tonight,
you say that you can do without me, go ahead now try and live without me.

Save up all your tears, you might need them someday. When the tears start
to fall I won't wipe them away, when you cry in the night for the love that
you need. Baby, save up your tears, 'cause you'll be cryin' over me.


När allt känns obekvämt och fel, kallt, hjärtlöst och konstigt, är det
då dags att vända om? Att överge allt man vill och känner för att
rädda sig ur en situation som kan skada och förstöra det som tagit
sådan tid att bygga upp, även om tecknen för något ovärderligt och
oersättligt finns? Jag vill så mycket, uppleva allt, kan jag det?

Won't see it coming but when it happens
you're gonna feel it, let me tell you now,
just get back up when it knocks you down.

Det är så många ord som trängs med varandra, som vill
bli sagda och hörda. Ingen av dem kommer ut, de samlas
på hög och blir liggandes tills de blir bortglömda, förträngda
och till slut försvinner. Alla dessa ord, de hade kunnat förändra.
De speciella stunderna kommer alltid att bevaras någonstans
långt därinne, redo att plockas fram när tiden är rätt, när allt annat
ordnat upp sig och det finns plats för tankarna som nu snurrar runt.

Jag är egentligen inte kapabel till det här, att ha det såhär. Hur
mycket jag än intalar mig själv att jag klarar allt så är det lika
nedslående varje gång människans svekfullhet gör sig påmind.

Nu är det inte värt det längre, jag blev hela tiden förd bakom
ljuset. Allting var bara en stor jävla lögn och jag orkar inte
mer. Jag måste släppa taget nu innan allting rasar, innan jag
förlorar allt jag har. Jag trodde att allt skulle lösa sig, men
min tillit har försvunnit. Jag har bara varit en jävla leksak.

Den andra personen, mitt gamla jag hade aldrig givit sig in
i den här situationen. Hon hade gått vidare så fort hon märkte
hur saker och ting skulle bli, hon hade lämnat allt bakom
sig och fortsatt leva sitt liv. Det kanske skulle ses som en
flykt, men det hade besparat många tårar och ofrivilliga
utbrott av ren vanmakt. Mitt nya jag bestämde sig för att
stanna kvar, att försöka få allting att funka även då allting
var ett kaos. Hon vägrar ge upp, plågar sig själv för att
få uppleva de fåtalet stunder som ges. Och det är värt det.

F.

Det är blott en tanke, en skugga av det som var som
håller mig kvar. Kämpar för att inte släppa taget om det
som är mest betydande just nu, även fast allting går emot.

Håller skenet uppe bland andra, släpper ut allt i ensamheten.
Det finns ingen lust kvar till någonting, bara trötthet. Ta mig bort.

Du vet allt om alla, men ingen vet något om dig. Vem är du?

I touch your lips with my fingertips, I hang
on every breath you take. You don't need me
like, I need you, you have your heartaches to
climb. Everyday, I just hope and pray, I just hope
that you still have, that you still have your dreams.

You're the one whose hearts grown cold.

Anpassning efter anpassning, hur stor förändring som än görs, hur mycket som än offras
så blir det ändå inte som det var tänkt. Tankar och känslor lockar tillbaka till det som var,
till det gamla där villkoren inte var så omöjliga, målen var uppnåeliga och avstängningen
fanns tillgänglig. Samma sång spelas om och om igen, öppnar upp dörrar till de inlåsta
minnena, till det som en gång var personen som alltid stod oförändrad inför allt. Till mig.

Känslorna har till slut tagit makten, varje liten handling styrs av dem, det är fel. FEL, FEL!
Det byggs bara upp mer och mer. Försvaret runt omkring.

I never dreamed that you could hurt me and leave me blue.
I’ve had a thousand maybe more men, but never one like you.
I never dreamed that I could feel so empty, but now I’m down.
I never dreamed that I would beg you, I need you now.

Allting runtomkring kraschar, faller i tiotusentals små bitar, upplöses
till.. Ingenting. Att hålla käft, backa undan och stänga av som inget
har hänt är allt som behövs just nu. Tyvärr klarar jag inte det.

Save your breath, I will not care.
I won't listen to your shame. You
ran away, you're all the same.

Jag begär ingenting.

Kroppen och känslorna är förberedd på det, att få höra de där
orden som kan rasera min nutida fantasi och verklighet. Fan.

Som en blind idiot dansar jag efter din pipa, följer varje ton
med precision, låter mig ledas längre och längre bort från
verkligheten. Bort från allt jag känner till och från mig själv.
Jag har blivit din egen marionettdocka, helt i ditt våld. Du
styr med osynliga trådar, kedjar fast med mentala kättingar
Du har mig verkligen nu och jag kan inte släppa taget.

Ensam bland tusen människor, en av tusen människor. Den
unike försvann, den likasinnade, den som återspeglade var
bara en fantasi. En illusion skapad ur det tomma mörkret,
skapad för ensamhetens skull och för min egen. Du fanns.

Byter scen och roll, börjar om på nytt någonstans långt borta.
Okänd, ett anonymt ansikte bland tusentals andra, bara en av
alla de andra. Ingen vet, ingen frågar, ingen bryr sig. Existens.
Tiden läker inga sår, minnen gör det.




"Älskling, säg vad du vill ha, glöm den
allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks"

Svaret är funnet, svaret på varför det blev som det blev och varför inget blev
som det var tänkt. Undanskuffad, om så bara för en kväll, det sårar lika mycket.

Remembering when you played me that first song.

Det lyste och strålade om dig, en stund var allt som i ett rus, en
tillfällig flykt från verkligheten, bort från den kalla, trista vardagen, bort
från alla tankar. Men till slut, som alltid, hann tiden ikapp, ingenting var
lika vackert längre, stunderna var inte längre lika speciella, orden räckte
inte riktigt till. Ruset avtog, betongen kändes så mycket gråare än förut,
människorna så otillräckliga och falska som de egentligen är och du, du
blev.. En av dem. En av dem i den gråa massan, robotarna. En av de alla andra.

För varje dag glider du längre och längre bort, bleknar. Minnena skaver och
plågar, drar mig tillbaka till det som var, påminner om vad som gått förlorat.
Naiviteten ersätts sakta med kyla för varje gång din röst ekar i mitt huvud,
för varje gång du manipulerar mig, för varje gång mina öron hör dina lögner.
För mycket har gått sönder för att kunna lagas, obarmhärtigt krossats till
obefintlighet, dött. Speglarna förstörs en efter en, vill inte se misslyckandet stirra
tillbaka med sina blåa ögon, omedvetet flackandes, för feg för att möta min blick.


Jag är en självplågande idiot.

Solen står högt över taken och vinden har vänt, isen har smält
och det luktar som vår. Du går genom stan som om ingenting
har hänt, lika verklig och vardagligt snygg som igår. Kom inte för
nära, du vet hur det blir, nu har jag mitt och du ditt revir och du vet
hur jag mår. Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt, jag måste
sova på saken. Våren har vaknat, men drivor i vitt ligger kvar över taken.

Det är varning för ras, gå så försiktigt
du kan. Dina ögon kan krossa min värld,
som stenar mot glas. Varning för ras.

Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra det tog lite kraft, men trots
allt var det skönt att det gick som det blev, att det blev som vi sa". Jag vill
säga nåt nytt, men det känns inte lönt. Du har nån i handen, jag skiter i vem.
                                            ____

De ensamma timmarna, tankarna som börjar snurra så fort lugnet lagt sig, all
osäkerhet och känslan av att något är fel, fel, fel. En falsk tillit är allt som ses,
den äkta göms undan, skuffas in i en vrå där den hålls fast. Den är knappt
existerande. Tvetydiga tecken försvårar, ge upp eller ge det en sista chans?
Har allting gått för långt? Oron ligger och gnager under dygnets alla timmar.
Ensam bland tusen.

OM DU TROR ATT JAG ÄR SVAG UTAN DIG, DÅ 
ÄR DET INTE KÄRLEK, DÅ VILL DU ÄGA MIG.