Sandra

Det gör så förbannat jävla ont.

Så fort det blir lite jobbigt så försvinner du.

Det är nästan pinsamt hur godtrogen och lättlurad jag
egentligen är. Föll för det igen, trodde att det kanske
skulle hända något. Vem försöker jag egentligen lura?
Varför överväger jag ens att ta tag i det igen? Det är
ju inte jag som behöver tänka över mitt liv och mitt
beteende, det är ju faktiskt du. Men du vägrar få
någon som helst hjälp, ensam är tydligen stark. Vi
får se hur långt du kommer på det, jag väntar inte
på att du ska ''leka av dig'' och jag väntar inte på
att du ska börja inse. Det borde du redan ha gjort.
Du kommer att bli helt ensam en dag.

Så fort du märkte att jag sakta började försvinna
bort så var du där igen, du ångrar dig, mår så
dåligt över vad som hänt, önskar att du varit
annorlunda. I helvete att du gör. Du trivs helt
perfekt med dig själv och ditt liv, frågan är bara vad
jag har för plats där. Och vad du egentligen ska ha
mig till. Åååh, varför måste jag vara så förbannat
dum jämt? Men du visar verkligen var du går för,
varje jävla dag. Jag måste bara inse att det kommer
aldrig en ändring, det kommer aldrig att bli vi igen.
Det kommer aldrig bli som det egentligen var tänkt.

Jag kände ingenting. Jag tänkte ingenting, iallafall inte på dig.
Och det kändes bra, tills jag fick se dig. Allting började göra
ont igen även fast jag vet hur bra jag egentligen kan ha det
nu. Kan göra vad jag vill, säga vad jag vill, leva som jag vill.
Men ändå är det bara dig jag vill dela det med, vilket är helt
oförklarligt. Du ska ju inte finnas mer, du ska ju vara borta nu.

''Den första dagen du vaknar upp utan att det göra ont är dagen
då ditt liv börjar om och du inser hur bra du faktiskt har det nu''
Idag var dagen jag vaknade upp utan att känna, men det var för
nära. Det är inte över än, det kommer inte att sluta göra ont.

Det är över igen, den här gången för alltid som det verkar.
Såg fram emot så mycket, jag kanske aldrig visade det,
men hur man än vänder och vrider på det så har jag förlorat.
Jag har fått höra det jag egentligen behövde, nu kan jag nog
ta mig vidare. Har storslagna planer just nu, trodde bara inte
att jag skulle uppleva dem ensam. Det är det värsta. Efter allt
som hänt, vad jag upplevt och känt, kan jag verkligen vara
själv nu? Det känns tomt, något fattas och jag vet vad det är.
Saknaden gör det svårt att andas, varje andetag gör ont.

En dag kommer det en ny, någon som jag inte behöver be om
saker för att det ska hända, någon som faktiskt uppskattar
att jag finns där, någon som kan göra något så simpelt, fast
ändå så betydande att hela ens värld skulle vändas uppochner.
På ett bra sätt. Nu är allting bara felvänt, konstigt, kallt och
frånstötande. Nu finns det inga fler hållhakar, inga vackra
stunder att falla tillbaka på när saker är som sämst. Nu
finns vi:et inte kvar, det är du och jag. Du som aldrig gav det
en chans, du som bara gav upp men ändå skulle hålla mig kvar
''utifall''. Jag som försökte men blev bortstött och jag som nyss
gav mig själv rätten att gå vidare utan att se tillbaka. Det gör ont.

Alltför ofta har jag börjat tänka på vad som skulle ha varit om
jag gjorde ett annorlunda val då. Ett annat liv med en annan
människa, som kanske kunnat gett mig mer. Fast samtidigt,
hade jag fått välja igen hade jag gjort samma val. För det
var DU. Han som jag skulle uppleva saker med, dela mitt liv
med och han som jag skulle kunnat göra allt för. Försent.

Jag var aldrig det viktigaste, jag var aldrig någon du kunde
göra allt för och jag var aldrig tillräcklig för dig. Men jag försökte.
Det gjorde jag verkligen, men det var aldrig nog. Jag betydde
aldrig så mycket att du kunde göra en förändring. Var det värt det?

Tillslut är alltihop ett avlägset minne om en tid och en människa som
förändrade hela min världsbild. Jag försöker att inte se tillbaka igen.
Det är fortfarande för nära, för nytt och alldeles för smärtsamt.